Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och brådskande. Det är veckor sedan jag der hörde ljudet af ett
enda steg. — O min Gud! — — Jag plägar ej rygga tillbaka för
en pligt — men jag önskar till Gud att den kommande dagen vore
öfver. Ett slags moln af tung slöhet tycks hänga omkring mig,
likasom vore ingenting verkligt af allt, som tilldrager sig i min
närhet. — — — — — — — — — —
— — Det är nu förbi. — Hela scenen sväfvar för mig som en slags
dröm — den strålande dagen, de grå ruinerna, öfvertäckta och halft
gömda bland massor af grönskande löfverk och, midt ibland dem,
grafven, som ännu i vårens sköte gapande lurade på sitt rof. Sedan
— alla de sorgsna anletena, det brådskande, beställsamma bråket af
männen med spadarne — processionen — den svarta kistan,
inneslutande den varelse, som så länge varit mig det käraste på jorden,
och som jag skulle gömma i mullen, just der, hvarest vi så ofta
tillsammans lustvandrat under glada utfärder. Det synes mig ännu
som vore allt detta omöjligt. Men det är dock så — och mina
pligter mot Gud och mot mina barn måste lära mig tålamod. — —
— — Sömnlös och plågsam natt; — en vandring med mina söner
gjorde mig likväl godt; — deras sällskap är i sanning det bästa stöd,
jorden kan bjuda mig. De äro så goda och rättänkande! så välvilliga mot
sina systrar, så ömma mot mig, att jag måste tacka Gud, som sparat
dem åt oss och fortfara att kämpa mot olyckan för deras, om icke
för min egen skull. — — — — —
— — Efter en bättre natt känner jag mig nu befriad ur det
sällsamma, drömlika tillstånd, som i flere dagar ingifvit mig känslan af
att vara en vilsekommen vandrare i en trakt, der mist och snö
vanställt äfven de för honom bäst bekanta dragen af landskapet. — —
— — Jag reser till staden om måndag och återtar mina arbeten;
de äro af en allvarsam beskaffenhet, och strida således ej mot min
sinnesstämning — ansträngningen och rörelsen skall göra åtminstone
mig godt, och jag måste dessutom sträfva att återställa min
förmögenhet, så väl för mina barns skull som för bibehållande af mitt
eget anseende. Jag har ej rättighet att öfverlemna mig åt de
förslappande och nedstämmande tankar, som tränga sig in på mig. Om
en fiende öfverfölle mitt hus, skulle jag ej göra mitt bästa att
försvara det, ehuru missmodig jag än måtte känna mig? och skall nu
ett dylikt missmod hämma hvarje själens kamp mot olyckan? Nej vid
Gud, det får ej ske! — Ännu blott ett par dagar får jag helga åt
min sorg — sedan skall den åtminstone tillåta mig att, jemte sig,
inrymma äfven andra tankar och omsorger. — — — — —
— — En tung, mörk, dyster dag! — Jag ville ej visa min
tungsinthet utan satt inne hos mig, läsande i gamla papper och bref,
hvilka gåfvo mig så många stygn, som hade de varit ett näste af
skorpioner. Och ensamheten sedan — den syntes mig nu så absolut
— min Charlotte skulle under denna tid kommit otaliga gånger in —
för att se om brasan slocknat och för att göra tusen frågor. — — Men
allt det der är nu förbi — och om det ej kan bli förgätet, skall det
åtminstone ihågkommas med undergifvenhet. — — — — —
— — Jag måste hafva något lättare arbete för händer, under de
oundvikliga uppehållen i Napoleons historia. — — — — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
