Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På sitt offer inom dessa murar,
Vittrade af mögel och af fukt.
Luften mättad är af rännstenslukt,
Golfvet kallt och slipprigt föttren isar —
Ej en stråle ljus min jemmer lisar,
Blott en rökig lampa lyser opp
Detta pinorum för själ och kropp.
Och om ur mitt fängelse jag träder
För ett ögonblick — mig föga gläder
Bleka strimman utaf himlens rymd,
Som af svarta murar mest är skymd.
Amaury.
Sol, som återlifvar, vår, som knoppas,
Ack, af eder ingen hjelp jag hoppas!
Denna tärda kropp jag släpat har
Ifrån land till land; men fåfängt var
Allt hvad jag försökt, det blott mig sänkte
Djupare i hopplöshetens natt —
Mig naturen ingen lindring skänkte,
Helsans skuggbild tog jag aldrig fatt.
Om från pol till pol jag velat tåga
Lika troget följde dock min plåga.
Marcel.
Må så vara! Ett dock återstår,
Ty ni hvilans ljufhet smaka får;
Och när febern edra ådror bränner,
När ni eder trött och maktlös känner,
På er mjuka bädd ni sjunker ner.
Sjelfva hunden denna lindring njuter,
Men jag, arme, om jag derom ber,
Blott för några flyktiga minuter,
Nöden skoningslöst mig vägrar den,
Drifver mig till arbetet igen.
Bojor bär jag, liksom fångne slafven.
Hvila! Ro! Jag finner först i grafven.
Amaury.
Ofta i förtviflans ögonblick
Från mitt hjertas djup en önskan gick
Att af nåd mig Herren ville frälsa
Från mig sjelf och gifva äfven mig
Bojor, pligter, arbete och — helsa.
När obotligt sjuk man känner sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
