Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Första årgången. 1859 / 331 (1859-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

instörtade muren med en af mångfaldigt större styrka. Otaliga
tunnland mark hade på detta sätt redan blifvit hafvet aftvungna. Här
och der kunde man se män af tankfullt utseende, stående på
något afstånd, skarpt och med sammandragna ögonbryn öfvervaka
arbetets fortgång.

Längre bort sågs en ung man, med korslagda armar och ett
särdeles nedslaget utseende, äfven se sig omkring. Han var
bredaxlad, af något undersättsig, men långt ifrån oproportionerlig och
mycket muskelstark kroppsbyggnad. Han hade stora blå ögon,
yfvigt rödaktigt hår, och bred mun försedd med starka hvita
tänder. Af naturen hade han en leende, ljus och jovialisk uppsyn;
men nu syntes den betydligt mulnad. Slutligen gick han fram till
en af uppsyningsmännen med en min, som utvisade beslutet att
göra ännu ett sista försök innan han uppgåfve allt hopp.

»Har ni då icke alls någon utsigt att kunna använda mig, Mr
Langford?»

»Nej, på min heder, Sellon. Ser ni, Renny dirigerar
alltsammans och har kassan om hand. Platsen skulle ha passat er
synnerligen väl, och ni skulle fyllt den långt bättre än Rennys
brorson; men han har makten. Det gör mig ondt, men det kan
ingen hjelpa’t, Stephen.»

»Välan, farväl då, Langford. Jag måste vara i Wendon om
söndag.» De skakade hand och skiljdes åt.

II.

Det var hvilodag i den gamla staden Wendon, och en
sprucken klocka i den stora kyrkan höjde sina uppmaningar till folket
att träda in genom helgedomens öppnade portar. Det var en
gammal kyrka, det syntes af de besynnerliga, höga, inbyggda bänkarne,
hvilka ingen from, ung hjelp-prest ännu låtit nedhugga. Fönstren
voro dammiga och öfverspunna med spindelnät, med här och der
en ruta, målad i fantastiska färger. Från dessa fönster hade man
utsigt åt baksidan af några dystra höga hus och öfver några nötta
grafstenar, hvarunder den nuvarande generationens förfäder
slumrade. Långt, tofvigt och blekgrönt gräs, här och der uppblandadt
med tusenskön och snäckskal, kantade grafstenarne. Några träd
med genomrökt grönska uppväxte och förvissnade lika långsamt
utmed den gamla kyrkans murar. Tågen, hvarmed klockan sattes
i rörelse, hängde rätt ned inuti kyrkan och en eldstad reste sin
vanprydande pipa, midt uti skeppet, uppburen af jernstänger, som
strålformigt utgingo derifrån i alla riktningar. Kyrkorådet hade
redan intagit sina platser — eller rättare throner — under pellerna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>