Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Fartyget går till segels i morgon.»
De stodo sorgset stirrande mot grafstenarne; en atmosfer af
fukt och förmultning omgaf dem på alla sidor; der fanns ingenting
varmt och lefvande, mer än kärleken och det ungdomliga hoppet
inom deras egna hjertan; men dessa segrade äfven i denna
sorgens stund, Han slöt henne i sina armar, tryckte en sista kyss
på hennes läppar och lemnade henne åter fri. Nästa ögonblick
var han borta. Och så skiljdes de med svidande hjertan,
fruktande, såsom många unga älskande före dem, att tidens timglas
eller dödens lia skulle åtskilja dem för detta lifvet.
Stephen Sellon drog hatten ned öfver ögonen och riktade i
modfälld och dyster sinnesstämning sina steg mot det lilla
värdshuset, hvarest hans verldsliga goda befanns inpackadt till afresan.
Han var så pass olycklig som en yngling gerna kan känna sig,
och ehuru han bet sig i läpparne och pressade tandraderna emot
hvarandra, var det ej mer än det ville, att han kunde återhålla
tårarne. Fåfängt uppmanade han sig sjelf att icke känna på den
sargande smärtan i hjertat; förgäfves upprepade han, först i
tankarne och sedan helt högt, i hopp att frambringa större verkan,
Drottning Elisabeths kalla och visa ordspråk. »Tiden skall trösta
oss; hvarför då ej sjelfva öfvertaga tidens uppdrag?» Naturen var
starkare än alla manhaftiga föresatser. Hans middag affärdades med
stor hast, derpå tände han sin pipa, lade benen i kors och
stirrade dystert in i elden. Han lade armarne hårdt öfver bröstet
och tänkte på henne. Derefter lutade han sig ut genom fönstret,
i den romantiska föreställningen, att vinden skulle tillföra honom
en flägt af hennes andedrägt, eller att samma måne skulle blicka
ned på dem båda. Han hade af naturen ingen fallenhet för
sjelftortyr, tvärtom; men då man är kär blir man så der dåraktig.
Han såg henne i tankarne såsom sin hustru: och såg henne
återigen, uttärd och försträfvad, kämpa för fadren mot missgynnande
omständigheter och svigtande, utan klagan, men utan hjelp, medan
hans arm skulle vara fjerran ifrån henne. Då kom en
positivgosse och lade sin sticka med på bålet, uppstämmande en sång,
som han ofta hört Margaret sjunga: han ryckte till, som om han
blifvit ormstungen. Visan var gammal och sjöng om otrohet och
han bemödade sig förgäfves att ihågkomma Margarets egna sista
ord. Intet löfte hade blifvit gifvet, ehuru mycket antydt.
Bortjagad från fönstret af positivet, återvände han till sin första vän,
brasan, följande med blicken ring efter ring af den uppåt svingande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:57:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tfh/1859/0335.html