- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Första årgången. 1859 /
340

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

derinne. Plötsligen hördes vagnsbuller närma sig huset och
upphörde först vid porten. Men det låg ingen magnetism i luften,
som kunnat gifva Margaret förkänslan af att någon annan fanns
nära henne, än den bleka skuggan af hennes far, som hon i så
många år vårdat. Derpå ljödo steg i förstugan och en hand
fattade i låset till dörren. Sjelfva sjusofvarne vaknade en gång och
då dörren öppnades flög Margaret upp ur stolen fullkomligt beredd
att förneka det hon ej hela tiden varit fullt vaken. Hon hörde
en djup stämma säga, »jag känner vägen,» och derpå såg hon
framför sig ett anlete, rödbrännt af solen, och ett par trofasta blå
ögon, som ej voro henne helt och hållet fremmande (åtminstone
hade hon sett ett par sådana i drömmen), en massa af hår, skägg,
mustacher och polissonger af en färg, som kunde kallas blek blott
i jemnförelse med ansigtets. Allt detta krönte en gestalt — stor
i alla riktningar, men isynnerhet på bredden. Margaret stod
undrande — gestalten lika så. Likt den gamle sjömannen i
visan »han henne med glittrande ögon såg an,» och medan hon
undergick denna pröfvoblick afdrog han ytterplagg efter ytterplagg
och stod der slutligen såsom den lifslefvande Stephen Sellon af
minst sexton stones vigt. Ögonen dansade af belåtenhet, de hvita
tänderna lyste mellan det röda skägget och slutligen bröt ett
klingande, hjertligt, ljudeligt skratt isen.

»Margaret, känner du icke igen mig?» och dermed steg han
fram och kysste henne först helt lätt på hvardera kinden, men
derpå, förande henne ifrån sig på en armslängd, lät han med ännu
en varm blick och ett hjertligt skratt, den första kyssen åtföljas
af en hel svärm, som kommo så tätt att Margaret sannerligen ej
hann undvika dem. »Jag har försäkrat mig om, att du ännu är
Margaret Meriton; eljest skulle du ej sett mig här i qväll. Är
detta din far?»

Hon ledde honom sakta fram till den gamle. »Tala ömt till
honom, Stephen, han är nu alldeles som ett barn.» Någonting af
den undertryckta smärta, som återljöd i Margarets röst,
öfverflyttade sig i Stephens hals med en krampaktig känsla; men klarande
strupen helsade han vördnadsfullt Mr Meriton och fattade hans hand.

Den stackars gamle mannen såg upp med ett tveksamt
flygtigt leende. »Blif god emot Margaret, Sir, blif god emot min
Margaret!» och derpå fortsatte han att prata utan sammanhang.

Margaret hade ej lagt af att rodna, och vid dessa fadrens ord
rusade blodet upp ända till hennes hårrötter och sminkade hals
och kinder med en hög rodnad. Detta förtjuste påtagligen Stephen;
han gned sina händer förnöjd, strök sitt yfviga skägg och satte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:57:13 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1859/0340.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free