Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och lofvade att för detta ändamål göra mig den allra sötaste
fantasidrägt, på det jag måtte kunna taga mig väl ut ibland hennes
fashionabla societet. Dermed ringde hon på sin kammarjungfru,
begärde in åtskilliga drägter från sin toilette och började så min
kostymering. Min enkla hvardagsklädning togs af mig och derpå
snördes jag in i ett hårdt pantsar (på det ingen skulle komma åt
mitt hjerta, sade man,) och omgafs med en vidlyftig bur af
fjederringar, på det jag skulle se mycket pompösare ut, än jag i sjelfva
verket är. Sedan påstod man, att jag var alldeles för naturlig och
friskkindad, samt beströk derföre mitt ansigte med hvitt smink,
— ty, sade man, den fashionabla Godheten ser alltid svag och
tynande ut. Dernäst började man betrakta mina ögon och
förklarade, att de voro alldeles för vanliga — att jag icke fick låta dem
se så mycket på jordiska ting och alltid dröja vid hvart lidande
och olyckligt anlete, utan jag skulle ständigt och ideligen bara se
mot himlen. Men, invände jag, då skall jag ju gå förbi många
på jorden, som jag kunde hjelpa eller lindra. »Betyder ingenting!»
förklarade man. — Men jag kan ju på det sättet rent af trampa
olyckan under fötterna, utan att veta det! — »Betyder ingenting
alls!» bedyrade den granna frun, »blott man ser mot himlen
under tiden.» Och derpå doppades en pensel i en färgkopp, på hvars
etikett stod Gudsnådelighet, och kring mina ögon drogos de
besynnerligaste streck och skuggor, för att det skulle komma att se
ut som om de ständigt riktades uppåt. Slutligen tog man mina
händer och lade dem i kors öfver bröstet såsom man ser englar
afbildade på gamla taflor. Jag frågade huru länge jag skulle hålla
dem i denna ställning. Man log åt min enfald och underrättade mig, att
jag aldrig skulle hålla dem annorlunda. Men jag skall tröttna,
försäkrade jag. »Det är förutsedt,» svarades, hvarpå man tog ett
silkessnöre och omärkligt band dem tillsammans. Käre vänner,
utbrast jag än en gång, hvad skall Godheten kunna uträtta med
bundna händer? »Uträtta!» skrattade damen och hennes
kammarjungfru — »likasom det vore meningen att uträtta någonting här i
verlden!» — »Nej min vän,» förklarade den förre, »vill du gå i min
tjenst, så måste du lära mitt valspråk och lyda det!» Hvilket är
då detta valspråk, frågade jag, medan mitt hjerta kände sig helt
beklämdt under det hårda pantsaret. Damen räckte mig en spira,
som hon höll i handen och som utgjordes blott af en rostig
jernten, ehuru den blifvit så utsirad med konstgjorda blommor, band
och förgyllda grannlåter, att ingen kunde ana hur simpel den i
sjelfva verket var. På dess spets strålade en stor stjerna af oäkta
juveler och i dess midt läste man, i glimmande bokstäfver på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
