Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
Wilhelmina Nordströms Dikter *)
Låtom oss då, med tanken på denna uppgift höra hvad
skaldinnan sjunger om
Qvinnans lott.
Första gången verlden Honom såg,
På en qvinnas arm Försonar n låg;
Kärlek och försoning ville så
Genom qvinnan ut i verlden gå.
Må hon taga vara på den lott,
Som så herrlig hon i verlden fått,
Aldrig byta den välsignelsen
Mot hvad verlden bjuder henne än.
Och åter, låtom oss höra livad det är, som ofta hindrar
oss att se det stora och herrliga i denna lott, hvad som
skymmer icke blott för qvinnan, men för menniskan i allmänhet
skönheten af hennes lefnads uppgift:
Hen skymmande Bilden.
Säg mig, du högresta klippa, som ser
Evigt i strålande vågorna ner,
Säg mig, hvad döljer den glänsande våg
Säg mig, hvad djupt uti vågen du såg?
Mera än ytan mitt öga ej såg,
Känner ej djupet af glänsande våg;
Ty af mig sjelf, då jag blickar dit ner,
Alltid den skymmande bilden jag ser.
Eller hvad det är som stänger själens synkrets, hämmar
dess lifskraft och, såsom en svensk skald nyligen klagat, låter
hjertat dö af svält, Svaren härpå ligga i nästföljande små stycken:
Hjertat
Verlden är så skön och stor;
Blott i eget hjerta bor
Menskan trångt, men vidgas ut
Hjertat, så tar trängseln slut.
Ste nen.
Klagade en sten och sade:
Hvarför svalka daggens droppar
Endast blommors purpurläppar,
Medan jag får glömd förtvina?
*) (Örebro 1864).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>