Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
På villospår.
I löfvens dunkel fogeln flög så sakta,
Han ville sig för ljusets klarhet akta,
Han flög dit in, såsom en tanke går
Från ljusets väg ibland på villospår.
eller i det intagande stycket:
Du sköna blomma.
Du sköna blomma du Ur ej rotad,
I jordens grus/
Du lifvet dricker ur luftens vågor.
Ur himlens ljus?
Nej, sade blomman till den som frågte,
Du dig bedrar.
Af jord och himmel, af jord och himmel,
Mitt lif jag har.
Väl händer det någon gång att antydningen är alltför
svag — att tanken som skulle underförstås, förblir oförstådd
och t. o. m. ej synes hafva varit rätt klar för förf:n. Men
det förekommer dock endast undantagsvis. Vi kunna nämna
en mängd stycken, alla af det klaraste poetiska djup, såsom:
"Månljus på floden", "Bolmörten", "Vid musslans hjerta",
"Alpsjön", "Derför, älskade", Så ock, för att anföra
ännu en:
Mossväxten.
Hvad är det, som så lent på bergets brant
Sig smyger till hvar hvass och ojemn kant,
Som mildrar med så lätt och mjukt behag
Den stolta klippans allvarsamma drag?
Hvad är det, som kring Mrda stenen så
I mjuka ringar smekande syns gå?
Hvad är det som till klippans kalla barm
Sig smyger med en känsla ljuf och varm?
Se noga dit — det är en mossväxt blott,
Som fått så skön, så ljuf och herrlig lott,
Att mildra med ett lätt och lent behag
Den stela klippans allvarsamma drag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
