Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
ena än pà den andra, tills säljaren hastigt afgjorde saken.
Hercule trädde kransen på armen, men aftog den i hvar
minut for att bättre beskåda den; han hoppade omkring
gubben, som en killing i April; det var glädje för hela dagen.
Att leka med gatpojkarna det brydde sig ej Hercule oin.
Liksom morfadren älskade honom, så älskade han uteslutande
sin morfar.
Så gingo de sitt lif tillsammans. Ibland gick morfadren
bakom, beväpnad, barnet förut på militäriskt afstånd med
sa-beln på axeln, med högburet hufvud, med stadig blick.
Gubbens ögon blixtrade; lör första gången i sitt lif antog han en
krigisk hållning.
De små dagdrifvarne på boulevarden försökte en dag att
drifva gäck med den gamla negern, men de gjorde icke om
försöket. Hercule, som ßck sigte på den oförskämdaste,
mattade ett stenkast i ryggen på honom så riktigt, att hela
truppen tog till flykten.
Kalampins kunskap sträckte sig ej långt, deremot steg
den så mycket högre.
’’Morfar, hvem har gjort träden?"
"Den gode Guden.’’
"Hvem har gjort solen?"
"Den gode Guden".
Så fortsattes timtals. Begreppen voro icke vidsträckta,
icke mångfaldiga, men de utvidgade grunden i barnets hjerta.
Dessa ord: den gode Gudenl blefvo det hälleberg, hvarpå man
kunde bygga. I sjelfva verket är ju också skapelsen alltings
begynnelse.
Då Hercule och hans morfar hade mönstrat allt som
de kände i den fysiska verlden — djur och ting — talade
Kalampin med sin son om Jesus. En kort theologi,
berättelser som aldrig togo slut. Jesus älskar de små barnen, Jems
förbarmar sig öfver syndare. Dogmer kände ej den gamle,
men Frälsarens födelse, herdarna, de vise männens
tillbedjande, derom kunde han tala utan att tröttna. Hercule hörde
lika outtröttligt på; ban lät hundrade gånger berätta för sig
om julnatten och englarnes lofsång. Den gamle beskref den
upplysta himmelen, de tysta fälten, lammens bräkande. Sedan
kommo de vise konungarne med sin ståt, såsom Kalampin
hade sett dem på en gammal tafla, med guldskrin och rökel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
