Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
Detta skådespel var obeskrifligt sorgligt, men fängslande
skönt. Ovilkorligt tänkte jag på Luinin taflor, på dem
öfver Francia med sina idealiserade bilder, sina blekta targor
och sina englar med liljor i händerna.
Kalampin hade hört mig, men rörde sig icke ur stället.
Han förblef sittande orörlig, med korslagda armar och
stelnade anletsdrag. Icke ett ord, icke en rörelse, icke en tår.
Jag närmade mig, gubben behöll samma ställning, hemsk
att skåda hos denna fromsint a varelse.
Barnet höll på att dö. Hans morfar hade bedt, ban
bad icke mer. Han hade frågat, han frågade icke mer. Hvad
Gud ville göra, det skulle Gud göra. Hvad förmådde en
fattig neger? Han kämpade icke emot, ban underkastade sig,
ban väntade slaget. Det sönderslitna hjertat vaktade blott
sin skatt med passionerade blickar. Gud hade dragit sig
undan honom inom de kalla rymderna af en otillgänglig himmel.
Han var bortstött.
Den lilla gossen fastade på morfadern sina vidgade ögon.
Dödsångest skakade hans kropp. Osammanhängande ord
utgingo från hans läppar under yrselns fantasier. Men under
allt detta beherrskades han af en obestämd, ihärdig tanke, ett
tvifvel, en oro, och alltjemt betraktade han den gamles
anlete. Dess uttryck förskräckte honom. Han förstod ej
detta hjertats qval, det var för honom någonting nytt,
outgrundligt. Döende hafva sådana syner — de se tanken.
Orden äro ej mera till för dem, lifvets oro har upphört.
Själen genomskådar själen till botten. Barnets blickar fastade
sig vid dessa torra, dunkla ögon, och hans panna fårades af
ett veck.
Jag vet icke hvad jag sade, huru jag talade. Ordet död
vågade jag icke uttala, det hade varit att mörda gubben. Jag
talade om Frälsaren, om vännen, om Honom, hvars armar
omfatta oss i dödsstunden, och som trycker oss till sitt bröst,
då han bär oss upp till Fadrens boningar.
Barnet lyssnade. Negern förblef stel som marmor, han
rörde sig icke, han fattade icke mina ord. Hans armar
blefvo ännu styfvare, hans läppar ännu mera
sammanpressade, hans glasartade ögon utvisade den förtviflan, som
icke upplyses af trons ljus.
Ack, mina läppar stelnade. Jag kände blott alltför väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
