Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•249
ligen hafva varit så slitne och sargade af skott och granater;
och icke heller hafva burit namnlösa lidandeu med ett tålamod
och en sinnesstyrka, som gjorde en stolt att få vårda dem
såsom bröder. Och de kommo in i mängd, somliga på bårar,
andra burna på kamraters armar, en del stapplande mödosamt
framåt på groft tillhuggna kryckor. En låg, styf och stel,
med ansigtet öfvertäckt, medan en kamrat uppgaf hans namn
till antecknande, innan han bars bort till de dödas hus. Allt
var brådska och förvirring. Salen, som tillika var ett slags
inre förstuga, var öfverfylld med dessa menniskospillror; icke
ens den mest plågade eller uttröttade kunde föras derifrån till
sin bädd i någon af sjuksalarne, förr än han blifvit
tillbörligen antecknad och erhållit, en pollett, som bestämde hans plats
och nummer. Rundt omkring väggarne sutto alla, som kunde
hålla sig uppe; golfvet var öfvertäckt med liggande; i trappor,
och dörrar trängdes hjelpande och åskådande; ett sorl af
talande och gående fyllde rummet; men lugn midt ibland all
denna oro och jemmer gick sjukhusets förestånderska emellan de
sårade, välkomnade alla med vänliga ord, som förvandlade
sjukhuset till ett hem, utdelade styrkande medel och tröstade med
blotta anblicken af sin blida och vänliga uppsyn.
Åsynen af åtskillige bärare, hvar och en försedd med
en enarmad, benlös eller illa sårad patient, hvilka fördes i
riktning mot den sjuksal, der jag blifvit beordrad att
tjenstgöra, påminde mig att jag var här för att göra nytta, icke
för att gråta. Med ansträngning lyckades jag att dämma
mina känsloflöden och återvände till pligtens väg, hvilken
föreföll temligen hård att tråda just nu.
Salen innehöll fyrtio bäddar, de flesta redan upptagna af
män, hvilka lågo der försjunkna i medvetslös dvala, till dess
ångan af den inburna maten väckte de hungrande. Rundt
omkring den stora spiseln var samlad en grupp män, vid hvars
anblick jag ryste: bleka, utmerglade, knappt skylda varelser,
ända till knäna höljda i dy, med blodiga förband, orörda sedan
flera dagar, många insvepta blott i filtar, sedan kläderna gått
förlorade eller blifvit öfverflödiga, och alla bärande denna
mod-fällda uppsyn, som förkunnar nederlaget tydligare än något
telegram. Jag deltog så djupt i deras lidande, att jag ej vågade
tilltala dem, ehuru jag kände mig redo att taga hand om
hvilken af dem som helst, vore det än den bistraste och smut-
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
