Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•254
frågade han den äldre: "Menar ni att jag går igenom, Sir?"
"Jag hoppas det, min gosse!" var svaret. Och när de tvenne
läkarne aflägsnade sig följde dem John’s öga med en blick,
som skulle hafva afvunnit dem ett bestämdare svar, om de sett
den. För ett ögonblick drog en skugga öfver den sjukes
anlete, men efterträddes åter af det vanliga lugna uttrycket:
det tycktes som hade han för sig sj lf erkänt möjligheten af
en olycklig utgång och, utan att begära något, men hoppandes
allt, lemnat utgången i Guds hand med den undergifvenhet,
som endast en sann gudsfruktan skänker.
"Aftonen derpå, då jag gjorde runden med läkaren, kom
jag händelsevis att fråga, hvilken af alla mina patienter, han
ansåg lida mest, och till min stora förvåning, riktade han ett
betydelsefullt ögonkast mot John.
"Hvarje hans andedrag är att förlikna vid ett dödsstygn.
Kulan gick in genom den ena lungan, krossade ett refben och
for fraiu som en tyrann. L)eu stackars gossen kan ej finna ett
ögonblicks hvila eller plågfrihet, ty han måste ligga på den
sårade ryggen eller qväfvas. Det blir en hård och läng död
-kamp — ty han har en ovanlig lifskraft. Den kan dock ej
frälsa honom, som värre är."
"Ni vill väl ej påstå att John skall dö, doktor?"
"Fins icke ringaste hopp för honom, Ma’am. Och
ni gör bäst i att bereda honom derpå; J qvinnor hafven
förmåga att göra sådant på ett behagligt sätt, och jag
öfverlemnar honom åt er. Han har icke mer än en, högst två
dagar igen."
Jag hade god lust att brista i gråt, men hade redan fått
lara att spara tårarne för lediga stunder. Jag kunde dock ej
förlika mig med tanken på ett sådant slut för en sådan man,
då ett halftjog utslitna, odugliga varelser omkring honom
lyckats, såsom läkaren plägade säga, hoplappa lifhanken, för att
ännu några år framlefva ett uselt lif, en börda för andra och
en daglig förebråelse för sig sjelfva. Arméen behöfde män
sådane som Jolin, allvarlige, tappre och trogne. Jag kunde ej
förmå mig att gifva upp allt hopp om honom. Det var lätt
nog för doktorn att säga: "bered honom på döden!" inen det
var ett hårdt, ett grymt uppdrag, långt ifrån så behagligt,
som han artigt låtit påskina. Jag hade ej hjerta att fullgöra
det ännu och hyste, i trots af de mörka förutsägelserna, ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
