Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•255
hemligt hopp, att någon plötslig vändning i sjukdomen skulle
befria mig från den smärtsamma pligten. Några minuter senare
såg jag Jolin sitta upprätt i sängen, utan någon till stöd,
medan kirurgen forband hans sår. Upptagen med simplare
förbindningar, som fordrade mindre styrka och erfarenhet, hade
jag aldrig råkat vara i hans närhet vid dessa tillfällen, utan
lemnat honom åt ett pålitligt manligt biträde. Jag hade
förgätit, att den starke mannen kunde hafva lika mycket behof af
qvinnoliandens milda vård och qvinnohjertats vänliga inflytande,
soin de svagare naturerna omkring honom. Nu tycktes minnet
af doktorns ord förebrå mig försummelsen, måhända icke af
någon egentlig pligt, men af dessa små omsorger och bevis på
vänligt deltagande, som äro en tröst for hemsjuka sinnen och
gifva vingar åt de tungfotade timmarne i sjukrummet.
Jolin syntes mig i detta ögonblick ensam och öfvergifven,
der han satt, med hufvudet nedböjdt och händerna slutna kring
knäna, utan något märkbart tecken till smärta. Då jag
närmade mig, sås jag dock några tunga tårar bana sig väg öfver
hans kinder och droppa ned på golfvet. Detta var mig något
alldeles nytt; af de inånga lidande jag sett, hade somliga
högljudt klagat, andra svurit, de flesta tigande fördragit smärtan;
inen tills nu hade jag icke sett någon gråta. Det låg
ingenting vek ligt i den starke mannens tårar, men något djupt
rörande, och på en gåns försvann min skygghet, mitt hjerta
öppnade sig och tog honom dit in, i det jag omslöt det böjda
hufvudet med mina händer, så frimodigt som hade det varit ett
barns, och hviskade: "låt mig hjelpa er att bära plågan, John!"
Aldrig har jag på något menskligt anlete sett ett så
plötsligt och så vackert uttryck af öfverraskning och tacksamhet,
som det, hvilket vid dessa ord framlyste ur Johns, och gaf
mig ett svar, vältaligare än den iå<;a hviskuingen:
"Tack maam! det var godt! det var just hvad jag
behöfde."
"Hvarför då ej säga ett ord härom?"
"Jag ville inte falla er besvärlig — ni tycktes ha
mycket annat att göra — och jag kunde hjelpa mig sjelf."
"Det skall ni ej behöfva mera, John!"
Jag höll ord. Nu först förstod jag den sorgsna blick,
hvarmed han ofta följt mig, då jag gått bort efter ett kort
besök vid hans bädd, eller en blott nick i förbigående, då jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
