Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•256
gick att syssla med andra patienter, som tycktes behöfva mig
bättre, emedan de voro högljudda i sin klagan; nu förstod jag
att jag för honom, såsom för så många andra, var den svaga
ersättningen för en moder, en maka, en syster, att jag i hans
ögon icke längre var en fremling, utan en vän, som hittills
försummat honom. Nu blef det annorlunda; vid alla de
smärtsamma tillfällen, då hans sår skulle sonderas, skötas och
förbindas, lutade han sig mot mig och höll min hand hårdt
e-mellan sina, och om plågan ännu aftvingade honom några
tårar, var det ingen mer än jag, som såg dem falla. Då han
lades tillbaka på hufvudgärden, sysslade jag ännu en stund
omkring hans bädd med en känsla af sjelfförebråelse, som ej
tillät mig hvila, förr än jag badat hans ärliga anlete, borstat
hans hår, ordnat lakanet omkring"1,honom och lagt ett par
qvistar ljung eller; heliotrop på lians rena hufvudkudde. Under
allt detta följde mig hans blick med det uttryck af stilla
belåtenhet, som jag så gerna framkallade, och då jag räckte
honom min lilla bukett, tog han den varligt i sin grofva hand,
strök sakta de gröna bladen, drog in dess vällukt med
omisskännelig förtjusning och låg sedan orörlig, betraktande
solstrå-lames spel kring de gröna bladen. Ehuru utom all fråga den
manligaste af alla mina fyrtio patienter, var han den lydigaste
af dem alla, emottog hvarje liten tjenst med ett tacksamt
smålöje, och ofta, då jag städade det lilla bordet vid hans bädd,
kände jag honom sakta vidröra min klädning, likasom för att
försäkra sig om, att jag ännu var der. Jag hade aldrig sett en så
ärlig och okonstlad, och på en gång så modig och anspråkslös
natur, full af fina instinkter och ädla sträfvanden, hvilka, då de
ej funnit uttryck i ord, syntes hafva blommat upp i hans inre
och gjort honom till hvad han var.
Sedan isen en gång var bruten, egnade jag honom en
timma hvarje afton, han ännu hade att lefva, Han kunde ej
tala mycket, ty andedrägten blef allt knappare, och han
förmådde snart blott hviska; men, under våra afbrutna samtal,
inhemtade jag dock tillräckligt af hans historia för att känna
mitt intresse och min aktning för honom stegras. En gång
bad han mig skrifva ett bref, och då jag ordnat penna och
papper frågade jag, med ett oemotståndligt anfall af moder
Evas skötesynd: "skall det adresseras till er mor eller er
hustru, John?u
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
