Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•261
min hand kändes underligt styf och kall, och bar fyra hvita
märken ännu länge sedan den tor öfrigt .återvunnit färg och
värme, var det mig dock en glädje att tänka, att, genom dess
beröring, vissheten om ett menskligt hjertas deltagande kanske
i niigon mån lättat den döendes sista hårda kamp.
Alla, som kände eller hört talas om John, tycktes egna
honom en gemensam känsla af vördnad och tillgifvenhet, och då
det blef kändt inom sjukhuset att han var död, strömmade
många in och ville se honom der han låg, med den ståtliga
gestalten redan utsträckt på den sista hvilobädden, ädel, lugn
och kall såsom bilden af en ung hjelte slumrande på sin graf.
Alla spår af smärta hade utplånats af det sista glada uttrycket,
det gryende ljusets återsken, och jag tänkte att det skulle
varit en tröst, 0111 ock bemängd med smärta, att ha fått visa
honom, sådan han nu var, för "den kära, gamla modren",
förutsatt att jag förmått göra henne till vän med döden. Medan
jag stod bredvid den döde, försjunken i dessa tankar, lemnade
mig portvaktaren ett bref, tilläggande att det blifvit bortglömdt
föregående afton. Det var svaFet på Jokns bref, kommet jeinut
en timma för sent, för att, kunna glädja de ögon, som så
längtande spanat derefter. Han fick det dock nu. Sedan jag
klippt af ett par af hans bruna lockar åt modren och tagit
hennes ring af hans finger, för att skicka henne, lade jag
brefvet i hans hand och kände inig lycklig i vissheten, att han ej
skulle nedsänkas i sin okända graf, utan att åtföljas af någon
gärd af den kärlek, som förskönar lifvet och öfcverlefver döden.
Derpå lemnade jag honom, glad att hafva lärt känna en så
ren och sannt mensklig natur och medförande ett oförgätligt
minne af den tappre virginiske grofsmeden def han låg, lugnt
förbidande morgongryningen af den dag, som aldrig vet af
någon natt.
Författarinnan ger en liflig beskrifning på de tillfrisknades
uppbrott, då de trängdes omkring sin vårdarinna, skakande
hennes hand och uttalande på olika tungomål sin belåtenhet och
sitt farväl, medan de täflade om hvarja tecken till bevis på
hennes ynneBt; hon erkänner, att hon uied safenad skiljdes från
mången af dem, "tytt, tillägget hon, "hvar Stas en qvinna,
som ej fäster sig vid hvarje varelse, hvilken varià beroende af
hennes hjelp och omsorg."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
