Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
ter ott par timmars vandring steg hon i båten med de
öfriga och kunde dock efter aftonmåltiden, såsom alltid, sitta
uppe ännu ett par timmar med de öfriga. Vanligen spelade
hon då, till dans för de unga, polskor och gamla svenska
danslekar, beledsagad af deras sång; eller ock deltog hon i
deras stillsammare lekar, der en fyndig ordvändning eller ett
och annat profstycke af putslustigt Upsala-Witz i de unga
studenternas mun, åtföljdt af de andras klingande skratt, ofta
belönades med en applåd af Fredrika Bremers små, nästan
bräckligt spensliga händer. Ofta hände det väl ock, att hon
sjelf med ett af sina qvicka och dock så godmodiga infall
gaf skämtet en finare udd, leken en lättare, flygtigare fart,
tills åter kanske ett ord af djupare mening likasom bräckte
de ytliga tankarnas skal och lät de unga, halft häpnande,
blicka ned på den allvarliga grund, öfver hvilken hon låtit
skämtet spela. Ån åter tog samtalet en praktisk vändning
då hon ofta, dock helst i enskildt samspråk med gamla eller
unga, framlade sina åsigter i sociala frågor. Särskildt
språ-kade hon ofta och gerna med den unga läkarkandidaten om
utsigterna för qvinnan att få tillträde till läkarebanan, och
byggde nog i hemlighet på den omtalade »kärnpanaturen» sitt
hopp om öfvervinnandet af de hinder, som här stodo i vägen.
Under sista sommaren afslutades de glada aftonstunderna
antingen med folksången eller med ett Hosianna, speladt af Fredrika
Bremer och sjunget unisont af hela sällskapet, då icke ens de
minst musikaliska undsluppo den godmodigt pockande
uppmaningen: »Sjung, sjung, mitt barn!» Sent omsider bröt derefter
den glada kretsen upp, lor att i den ljusa sommarnatten
begifva sig hvar till sitt — Fredrika Bremer upp till sitt tysta
sofrum med fönster åt vester, dit hon väl ännu kastade en
dröjande blick innan hon öfverlemnade sig åt hvilan. Hon
hyste nemligen en särskild förkärlek för skådespelet af en
sjunkande sol och det öfver den vestra himmelskanten
dröjande aftonskimret. Hemma eller borta, ute eller inne, såg
man henne i solnedgången alltid draga sig undan de öfriga
för att. ensam i tysta betraktelser se det strålande himlaljuset
försvinna.
Men hösten nalkades; ungdomsskarorna togo till flygten
lilit flyttfoglarna vid sommarens slut; somliga för att i
Upsala återtaga sina studier, andra för att i Seminarium, i
Musikaliska Akademien, i slöjdskolor och elementarskolor fort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
