- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Åttonde årgången. 1866 /
15

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

15

andra måste sluta mecl att grundligen hata hvarandra, om historien
utvecklas naturenligt, och ingen högre vilja eller kårlek får makt med
hennes eller hans hjerta. Så som hon der visar sig, lcan hon aldrig
vinna honom, icke en gång besegra honom genom makten af en
gudomlig lag eller kraft. Ty hon har den icke. Hon älskar icke jjå
gudomligt vis. Solen i sin uppgång — eldbrasan när den i
vinterqvällens skymning tändes i vårt mörka rum och upplyser och
genomtränger med värmande lif äfven dess mörkaste vrår, — lärer något om
den genomträngande godhetens eller kärlekens makt, som vore godt
att gifva akt på. Och den som på inre sätt vill besegra en annan,
måste sjelf hafva sitt lif uti det högsta lifvet, det odödliga/» —■ —

I följande bref återkommer hon till Cherbuliez’ novell,
hvars början först nu kom henne tillhanda.

»Le Roman cCune honnète femme» är visserligen en af de bättre
romanerna i Revuen, som icke är stark i denna genre, och sedan jag
läst dess första delar förstår jag bättre hjeltinnans sinnesstämning
och lcan deltaga för henne, dock ej fullt. Gripande och naturligt är
hennes lidande, sådant det skildras i begynnelsen (den der första
veckan då hon gråter öfver sig sjelf såsom öfver en död); men sedan??
Att så utan de mest tvingande omständigheter lefva på sträckbänk,
lefva af malört, som hvarje ögonblick spricker ut i bittra och bitande
ord, det är naturvidrigt för en ädel själ, och den borde revoltera sig
deremot som emot en verklig förnedring. En bättre, en högre kärlek
skulle ha räddat henne derifrån och äfven honom, om han står till att
rädda, d. v. s. om han har något bättre inom sig, något sådant som
man kallar pligtkänsla, samvete. Det ser just icke ut så i historien
och då gjorde hon bäst och ädlast uti att lemna honom åt sig sjelf.
Det finnes naturer, som äro så artade, att det husliga lifvet och
den husliga sällheten iclce äro dem nog. De ledas djupt vid det
hvardagliga enahanda och drifvas af en inre eld ut i verlden att brottas
med lifvet, upptäcka eller eröfra något i andens eller materiens rike.
Och först när de öfvat och i någon mån tillfredställt sina krafter på
detta vis, kunna de åter njuta af hemmet och dess ro — åtminstone
för en tid. För sådana naturer behöfs en själsdiet som kan hålla
dem uppe. De måste bli lejonjägare eller på annat vis gifva näring
åt Ilerkulesanden inom dem, om denna ej skall förstöra dem och deras
hem. Är Monsieur Max en sådan ande — men derpå tviflar jag,
han ser mig dertill alltför ytlig och hjertlös ut — så finnes ingen
hjelp för honom och hans stackars maka, utom i en diet sådan jag
nämnt.»

Man tycker sig se hur brefskrifverskan träffad, närmare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 11 00:58:52 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tfh/1866/0017.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free