Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
qvinnan skulle trängas med mannen i embetsverken och der
tant bien que mal söka armbåga sig fram, hon så väl som
Han. Qvinnan har onekligen något af sensitivans natur, som
gör att hon ej är passande för beröringen med det yttre,
offentliga lifvet, der mycket förekommer, som sårar hennes
finkänslighet. Det går ej an för mannen att vara för
grann-laga, för ömtålig, för undfallande, säger man. Idan måste
oförsagdt och utan alla considerationer förfäkta hvad ban
anser vara rätt, ty det bjuder Honom hans pligt. Men han
måste äfven mången gång strida för sin egen rätt, för att ej
sjelf gå under i kampen med dem, hvilka ej sky några
medel att befordra sitt eget intresse — det bjuder honom
sjelf-bibehållelsens instinkt. Han blir derför ofta sträf, hård,
sluten och misstrogen, isynnerhet då ban står ensam. Då är
det qvinnan med sina mildare känslor, sin ljusare uppfattning
af lifvet, framkallad af en mindre bitter erfarenhet, som skall
uppmjuka skorpan, hvilken hotar att hårdna till kring hans
hjerta, som skall försona honom med verlden och i hemmets
stilla frid gifva honom en ersättning, en motvigt för den
ständigt pågående kampen i det yttre lifvet. Och denne
man, som utan henne skulle anse lifvet för en stor öken och
menniskorna för sina fiender, för bedragare eller bedragna,
skall småningom blifva öfverseende, mildrad, tålig och tacka
Gud för den oas, som Han låtit uppblomstra för honom
i hemmet.
Men om nu qvinnan skulle deltaga i det yttre lifvets
kamp och strider, om äfven hon ständigt skulle känna sig
tvungen att vara på sin vakt mot de stridiga intressen, som
omgåfvo henne, skulle hon då kunna bibehålla sin egen
qvinliga instinkt och de egenskaper, som nu företrädesvis
anses tillhöra henne? Jag tror det ej. Hon skulle att börja
med lida af de nya och obehagliga förhållanden, hvarmed
hon ej kunde undvika att komma i beröring; så småningom
skulle hon vänja sig dervid och lämpa sig derefter, men på
samma gång skulle hon förlora sitt väsens finaste doft, sin
qvinlighet. Hur ofta märker man ej att detta inträffat hos
qvinnor, som af omständigheterna tvingats att kämpa med
det yttre lifvets skrofligheter och som blifvit vana vid den
sjelfständighet, som endast rådfrågar sig sjelf och sina egna
intressen, men ej känner något undfallande för andras. I de
flesta fall förlora de det saktmod, den fallenhet för sjellför-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
