Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80’
Den dunkla ofruktbara obestämdheten i hans förra sinnesstämning
härflöt af öfvermåttet af vidtfamnande abstrakta studier, hvilka
utan erfarenhetsstöd korsade hvarandra; men den rena åskådningen
af en kraftfull, lefvande verklighet väckte ännu slumrande krafter
till utveckling och blomning, likt ett vårregn öfver ett för ädel brodd
väl förberedt landskap. Mindre på boksalarne och i de lärdas
gillen, än i naturen och folklifvet, vid skådespelen och bland konstens
mästerverk finna vi liar vår unge landsman, studerande
hvardagslifvets djupa allvar och det praktiska förståndets sanna värde. Så
förbereddes en jemnvigt i hela hans bildning, sedan ur böcker
frammanade skuggor försvunnit, såsom en andesyn vid ljuset. Under den
sinnets oro, som denna inre brytning framkallade, återvände Geijer
till fäderneslandet; sitt lugn och lefnadsmod återvann han, efter eget
vitsord, genom läsning af Luthers skrifter. Ty inan förgäte aldrig, att
Geijers innersta inre var en starkt bestämd, lefvande kristendom; icke
blott detta matta sväfvande känslosvall, som benämmer sig
religiositet, som nöjer sig med molnet, förbiseende den himlaburna
gudomligheten». ––-■— —––––––-i
Det är anmärkningsvärdt att iakttaga, genom hvilka slags
studier Geijer förberedde sig till den historiska
forsknings-arten. I ungdomen Rousseau och Schiller; senare Shake-
O ’
speare och Göthe, af hvilka Geijer ansåg sig ha lärt mest af alla
dödliga, emedan han icke kunde njuta någondera utan
motstånd, eller utan att de uppkallade hela spänstigheten af en
liflig sjelfverksamhet. Men poesiens heroer förmådde icke
ensamma gifva näring åt denna forskande ande, som ville
tränga till tingens inre kärna och sammanhang, och derföre
blef filosofiens studium honom ett behof. Fries yttrar sig
om Geijers uppfattning af filosofiens föremål och om dess
underordnande under den högsta vetenskapen, på ett sätt som
väckt vår lifligaste sympati och som, enligt våra okonstlade
begrepp, är fullkomligt lätt, sannt och godt.
»Kant, Schelling ocli Fiehte egnade Geijer ett flerårigt studium;
Locke, Gondillac och slutligen Hegel rådfrågades äfven. Men
Geijers uppfattning af filosofiens föremål var både sjelfständig och
djupsinnig, ehuru han vid de frågor, vid hvilka menskliga förnuftet
vanligen svindlar, hellre hemtade svaret från sitt hjerta är från
dialektikens irrbloss. Ty det för hela menskligheten gemensamma,
fruktbärande, försonande, var för honom kärare än hvarje ofruktbar, blott
söndrande vishetslära.»––––-—–-■—
Geijers sinnesart och åskådningssätt tyckes oss vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
