- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Åttonde årgången. 1866 /
157

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

157’

garetha Ascheberg, för hög och för stolt att anförtro er sak
och er heder åt tvänne män, hvilkas enda berömmelse är en
enfaldig gudsfruktan och en trogen tillgifvenhet för er och
ert hus — ären J för stolt dertill — så må J vända åter
till era förnäma rådgifvare.»

Margaretha kände rättvisan i denna förebråelse och med
den beredvillighet att erkänna ett fel, som är stora sinnen
egen, sade hon, vänligt närmande sig: »Jag hade orätt —
dubbelt orätt då jag sårat dem, hvilka, jag vet det väl, äro redo
att gå i elden för mig och de mina. Men J man ock ha’
något fördrag med den, hvars» — här tvekade den talande
ett ögonblick, tilläggande hastigt och med sänkt blick —
»Gudi ldagadt alltför stolta sinne Herren funnit nödigt att
böja så som skett på de sista tider.»

»Märkeligt, högst märkeligt!» pustade herr Peder bakom
den blårutiga näsduken, hvarmed han skyndat att dölja
förvirringen öfver sin egen djerfhet, medan ett halft
protesterande »Gud bevare nådig grefvinnan!» klang med vekare
tonfall än vanligt från Sunes läppar.

Afböjande med en talande åtbörd alla vidare afbrott,
fortfor Margaretha, nu med höjd panna och öppen blick: »Alltså,
käre vänner, må J förlåta och glömma hvad jag sagt; å min
sida vill jag obetingadt anförtro min sak i edra händer, om
J efter trenne dagar gifven mig ert ord att bringa den till
ett lyckligt slut.»

Efter att hafva utbytt en frågande blick med Sune
förklarade herr Peder vilkoren antagna, hvarpå grefvinnan med
några vänliga ord afskedade dem båda.

Ännu länge sedan dörren slutit sig efter de bortgående
stod Margaretha Ascheberg i den dunkla fönsternischen, stum,
orörlig, med händerna hårdt] sammanknäppta under bröstet,
och blicken riktad mot himlen, försänkt i ett tillstånd midt
emellan kamp och bön. Den lilla flickan såg skygg upp
emot modren, drog sakta i hennes klädning för att göra sig
bemärkt och klättrade slutligen upp på stenbänken bredvid henne;
men hon hörde och förnam ingenting. Först då en liten
mjuk hand lades kring hennes bals och en späd stämma
hviskade: »Moder, kära moder!» först då återkom Margaretha
till sig sjelf, tog barnet i sina armar, såg länge och djupt
in i dess ljusa, oskyldiga anlete och bad sakta: »Herre, låt
mig ej förgäta de lefvande för de döda.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 11 00:58:52 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tfh/1866/0183.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free