- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Åttonde årgången. 1866 /
179

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’179

vudregel: »Läs dagligen någon poesi, om än blott en liten
dikt, ett litet stycke, men alltid något af verkligt värde!»

En annan regel sluter sig omedelbart till denna: »Ju
mera hänförande poesien är och ju mera ingripande intryck
den gör, med desto mera urval och sparsamhet måste vi njuta
af densamma.»

Vi böra läsa med urval. Det är till en del skaldernas
skuld att detta urval blir en nödvändighet. Om man en
gång-kunde utdrifva säljarne och köparne ur konstens heliga
tempel, dessa handtverkare, som utgifva sig för konstnärer! Här
är en skoningslös kritik på rätta stället, som håller pöbeln
på afstånd från helgedomen. Skriftställarens uppgift är helig
och hans ord klinga i en vidsträcktare rymd än han sjelf
a-nar. En helig glädje, en hänförelse, dämpad af en känsla af
ödmjukhet, måste genomströmma honom, då han föresväfvas
af don tanken, att han talar till sitt folk, ja till kommande
slägten. Denna tanke måste framkalla hos honom en
upphöjd stämning, som träder oss till mötes i hvarje rad. Må vi
derföre, då vi öppna en bok, göra denna fråga: »Uttalar sig
i denna bok en sådan själshöghet? Ar dess författare
genomträngd af en ren, högsinnad ande, af en allvarlig uppfattning
af sin uppgift såsom skriftställare?»

Vi böra äfven vara sparsamma i njutningen af poesi. En
himmelsk läkedom kan genom missbruk blifva ett dödligt
gift. Ett poetiskt frossande, hvarvid man ej får tillfälle att
återgå till verkliga lifvet, ej till omvexling läser filosofiska,
historiska och naturvetenskapliga skrifter, gör oss förbryllade,
gör vår tankegång omtöcknad och slö. Poesien förlorar till
slut allt sitt inflytande öfver oss, förmår ej mer framkalla hos
oss en enda idé eller föreställning, på samma sätt som vinet
förlorar sin stimulerande kraft för starka drinkare.

Vi böra aldrig glömma, att poesien ej är lifvets bröd,
utan dess smyckande ros. Mycken läsning gör oss icke
allenast ensidiga i det afseendet att vi se och lära känna lifvet
genom ett dunkelt glas, i böckerna nemligen, man blir äfven
derigenom betänklig, att vi under läsningen naturligtvis
iakttaga en passiv ställning, i stället för att utveckla vår
sjelfverksamhet. Vi förlora lusten och till slut förmågan, att
sjelfva tänka och handla. Må man ej anse detta påstående
obefogadt. Man kan ej nog eftertryckligt varna för en
öfverdrifven romanläsning, äfven om de ifrågavarande romanerna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 11 00:58:52 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tfh/1866/0209.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free