Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’191
vill gifva sin kunskap och förvärfva mera för att kunna gifva
i allt rikare mån, men finner ingen att gifva åt; anden söker
omedvetet ett högre mål för sitt lif, men tusen små
tillfälligheter hindra honom att finna hvad han söker, han vill
pröfva sin kraft och derigenom lära känna sig sjelf, men
finner intet föremål att pröfva den på. Sålunda från alla
punkter återkastad på sig sjelf, uppger den unga qvinnan, efter
en fåfäng kamp, sin gagnlösa sträfvan och stannar slutligen
inom den trånga rymden af detta sjelf, dit hon ständigt
åter-visas, eller låter hon sig tanklös drifvas hän på händelsernas
ström, lik det lätta flarnet glidande sin spårlösa bana framåt,
utan tanke på hvarthän det bär; eller sluter hon sig kanske
tyst inom eget bröst, böjer sig för omständigheternas makt
och låter verldslifvets brusande ström bryta sitt skum öfver
hennes sänkta hufvud, såsom neckrosen, hämmad i
utvecklingen, sluter sin kalk, böjer sin veka stängel för
strömdraget och låter sina fina blomsterfibrer långsamt sönderslitas af
dess strida böljor.
Se der de båda skuggbilderna från de svenska hemmen
— den ena dukande under för armodets förtryck, den andra
förqväfd af ett obegagnadt öfverflöd — som utgjorde
hjeltin-norna i vår söndagsvandrerskas berättelse. För båda syntes
hon ömma lika varmt och från båda tyckte hon sig mer och
mindre tydligt höra den gamla hopplösa sången tona:
»Strid på brädden af en graf,
Segling på ett vredgadt haf,
Sträfvan på en stiglös stig —
O! mitt lif, jag nämner dig.»
Derpå skildrades i korthet de konflikter, som måste
upp-sitt dci tvenne så motsatta, för hvarandra fremmande
personligheter råka i beröring med hvarandra — såsom
arbetsgif-vancle och arbetssökande, matmor och tjenare och i tusen
andra förhållanden — konflikter, hvilka småningom alstrat en
ömsesidig liknöjdhet och misstro, ej sällan urartande till
inrotad fiendtlighet.
»Att upphäfva fremlingskapet, undergräfva liknöjdheten
och försona fiendtligheten — att bryta en ny våg mellan
öf-verflödets och armodets döttrar, och bringa dem att lära
känna, tjena och älska hvarandra — se der,» tillade berätterskan,
»den tanke som legat till grund för våra skolor; oklar och
kanske blott halft medveten i början, men utvecklande sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
