Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-324
det finnes,» sade hon, »då bryter det igenom alla hinder, och
bör vårdas och stödjas; men mycken tid, som kunde bättre
användas, förspilles fåfängt på bemödande om talenter, som
ofta plåga både egaren och andra.»
Amalia fick erfara modersglädjen. Tre barn förljufvade
hennes äktenskap, men de husliga omsorgerna förjagade icke
hennes genier, poesi och måleri. Hon var en sällsynt
harmonisk natur; ingen egenskap utbildade sig på bekostnad af
någon annan, hennes älskliga qvinlighet förmildrade snillets
glans. I Heidelberg sysselsatte hon sig med målning och
studium af den forntyska konsten och hon utgaf, 1813, sin
första »Taschenbuch der Sägen und Legenden», tillsammans
O O ’
med Fouqué. »Das Märchen von Wolfsbrannen följde 1814.
Hennes i Sverige författade »Schwestern von Corcyra» och,
»die Tages-Zeiten» utkommo redan 1811. För att ordna sin
mans affärer måste hon 1816 åter resa till Sverige. Hennes
son, den lille Bernhard, följde henne, men insjuknade der i
skarlakansfeber och — dog. Modrens sorg var obeskriflig.
Atterbom, Geijer och flere af hennes svenska vänner
sökte trösta henne, och denna tid, ehuru sorglig, blef rik på
sköna minnen. Med hänsyftning härpå säger Geijer i sina
anteckningar denna vår från en resa i Tyskland.
»Vi kommo till Dresden. Här träffade vi den
skyddsen-gel, som under vår hela resa osynlig beredt oss nästan
öfverallt det angenämaste emottagande. — Amalia har här
väntat på oss en hel vecka. — Det är nu nio år sedan jag såg
henne — sedan denna vår 1816 i Upsala, dit hon kom att
söka en vän och der döden träffade hennes älsklingsbarn, en
engel i godhet och skönhet, och der, i skuggan af sjukdom,
graf och sorg, nya vänskapsband knötos, för mig så rika på
njutning, undervisning och minnen. Jag har ej lefvat et.t lif,
som liknat dessa månaders, då dagen upptogs af snillrika
samtal och natten till större delen med att skrifva
föreläsningar, som äfven hon skulle höra. Hon är förändrad — och
likväl densamma — till sitt inre lika rik. Jag har ej kännt
någon rikare för sina vänner, ännu mor genom hjertat än
snillet; ingen mer egnad att omkring sig sprida lycka, och
som, sjelf ej lycklig, dock kan så nedkalla den omkring sig.
Hvad har jag ej henne att tacka för! Hön har först öppnat
mitt öga för konste s skönhet, i hvars tempel hön sjelf är
hemmastadd, och, om dess rena njutning sedan varit bland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
