- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Åttonde årgången. 1866 /
331

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

-331

ler längre kroklinier, regelbundna, kring hvarandra kretsande
hvirflar i hvarje skön klangfigur, att man förvånas öfver detta
inre lif, denna oändlighet af sandböljor, som dock tillika äro
symmetriskt ordnade till mångfaldiga grupper, hvilka slingra
sig mellan hvarandra i en underbart anordnad och harmonisk
dans.

Sålunda se vi då, att den sköna tonen här framkallas
genom en mångfald af rörelser i skifvans inre, hvilka ordnas
under en gemensam lag och till en gemensam enhet. En
linie af högre ordning, nemligen hyperbolen, bildar
beständigt grundformen i denna harmoniska figur. En på samnia sätt
ordnad mångfald i figurer kan skönjas i de toner, hvilka
frambringas i luften, i spända strängar o. s. v. När nu
serier af toner ånyo sammanknytas, så att en inre bestämmande
lag, en inre harmoni förbinder dem till en enhet, då uppstår
en tonskapelse. Ja, oaktadt det i hvarje tonskapelse
uppenbarar sig ett oändligt lif, en oändlig verld, så kan det dock
bevisas, att allt är ordnadt efter mathematiska förhållanden,
fattliga för åskådningen, ehuru det helas rikedom är alltför
stor, att någon mathematiker under sekler skulle kunna
uträkna alla de talförhållanden, som finnas deri. Med andra
ord, hvarje skön tonskapelse är uttrycket för en oändlig och
dock i sig sjelf organiserad tanke, alltså en idé, Som här
uppfattas af själen. Om så är, lefver ju också ett oändligt,
fastän fördoldt förnuft derinom, ty en sådan idéverld, en sådan
till enhet ordnad oändlighet är :just uttrycket för dess väsen,
och då nu menniskans själ äi* en afkomling àf ett sådant
fördoldt ocli högre förnuft,1 måste hon också bära förnuftets
prägel i sitt inre och således tilltalas deraf. Oaktadt denna
ton-verld, hvilken sålunda ilar oss förbi, liknar en Sväfvande
dröm, hvari skönheten likasom i förbisväfvandet utvecklar
sig för det inre medvetandet, så uppfylleis dock själen dervid
af den renaste njutning och drages af en mäktig sympathi
till den tonskàpelse, i hvilken hon anar en med sig sjelf
beslägtad natur.

Men hvad som sker i tonkonsten, säger Örsted, är i det
väsendtliga detsamma, som också sker. i ocli genom all
annan konst. Konstnären anar och ser i ingifvelsens ögonblick
en herrligare, rikare verld, än något förstånd, någon oändlig
tanke har tänkt, och dock1 är döt en oändlig tanke, ett.
oändligt förnuft tillstädes deri. Mäktar han nu uttala denna tanke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 11 00:58:52 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tfh/1866/0369.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free