Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-366
när gnistan af fadrens anda inom dem åter började brinna
och de ville stå upp och vända tillbaka — då hittade
de ej vägen — den smala, trånga vägen som allena kunde
föra dem hem. Men de kände att de voro faderlösa och utan
skydd i verlden och sökte, famlande i mörkret, såsom de der
gå i natten utan lykta.
»Somliga af dem, som gått vilse i de dunkla urskogarne,
togo ett träd eller et.t djur och kallade det sin fader och bådo
det om skydd. Andra, som irrade omkring på ändlösa
slätter, sträckte i barnslig förbidan bedjande händer upp mot sol
och stjernor. Andra, som förvillat sig i stora städer, byggde
granna tempel med formsköna bilder och inbillade sig der
ha återfunnit fadershuset. Ater andra vände sig till mäktiga
° O
konungar och hyllade dem såsom fader öfver allt hvad fader
heter, ehuru de väl visste, att de intet annat voro än
bortkomna, vilsefarande barn såsom de sjelfva. Slutligen fanns
det äfven några, som skapade sig af sina egna tankar ett
föremål för sin barnsliga kärlek, ehuru de väl anade, att de
sålunda blott älskade sig sjelfva, svaga, vilsekomna barn som
de voro. Ingen var heller lycklig — ingen trodde på hvad
han funnit, men alla sökte, alla spanade, hvar och en på sitt sätt,
»Dock funnos några få, på olika punkter af den stora
syskonringen, som hade bevarat ett klarare minne af det
förgångna; några, som hade kraft att närma sig fadren så
mycket, att de lyssnande förnummo hans röst och
uppfångade några brutna strålar af ljuset i de många boningarna.
De upptecknade hans ord, såsom de hört dem, och ledde
strålarne af hans ljus ut i natten till de andra barnen. Och allt
som orden ljödo kraftigare och ljuset lyste klarare, växte
barnens längtan högre, och deras ögon spanade, och deras
händer sträcktes famlande efter ljuset, och tallösa stämmor sporde:
hvar! Herre! hvar?
»Men vägen, den smala vägen, funno de icke.
»Och fadren sörjde öfver barnen, och kärleken steg i hans
hjerta, och han såg i den ende sonen sin egen förbarmande
tanke — och han lät honom med en namnlös smärta slita sig
ut ur hans sköte och gaf honom åt de andra, och gjorde
honom såsom en af dem, endast att i honom bodde fullheten af
fadrens ande. Ty så älskade fadren de förlorade barnen
att han utgaf sin ende son, på det han skulle lefva och lida
och strida och segra och dö för dem; och bringa dem fa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
