- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Åttonde årgången. 1866 /
367

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

-367

drens förlåtelse, oeh visa dem vägen och gå före dem och
reda dem rum i de många boningarna. Allt detta blott med
ett enda vilkor: att de skulle tro och följa honom.

«Och sonen gjorde sin faders vilja. lian kom, och
urskogarnes dunkel skingrades, och öfver de villande slätterna
lyste ett högre ljus, och växter och djur och sol och
stjernor och hela skapelsen framstod i ny förklaring. lian kom,
och konungarne bugade sig i stoftet. lian kom, och de gamla
templen remnade och nya byggdes med osynliga händer på
evig grund, och bilderna fingo själ och de döda formerna
fylldes med ett lefvande innehåll, och de vises tankar förblefvo ej
längre sitt eget sjelfviska mål, ty de hade funnit och återvändt
till sitt eviga ursprung — all krafts och nåds och visdoms källa.
Han kom, och de väntande hörde hans glada budskap, de bundna
löstes, de blinde fingo sin syn, de som hatat lärdes att älska
— och de svaga, de maktlösa, de borttagna, de döda,
uppfyl-des med hans lefvande kraft. Och stora skaror trodde och
följde honom ocli göra så ännu, ty han kommer ständigt, alla
dagar, han är här öfverallt, midt ibland oss och drager med
starka, osynliga band de växande skarorna närmare och
närmare hem, tills han en gång stannande säger:

»Fader! här är jag med barnen, som du mig gifvit
hafver, och af dem alla borttappade jag ingen.»

Den talande tystnade. Hon ville ha sagt mera. Hon
sökte bättre, fullare, klarare uttryck för de stora bilder som
fyllde hennes själ och kom hennes hjerta att klappa af
o-nämnbara känslor •— men hon förmådde så litet. En fanns
dock som kunde lägga sin kraft äfven i de svagaste ord —
hon vädjade tyst till honom -—• Fullbordaren —
Tillfyllestgöraren — drog ett ögonblick efter andan och fortfor derpå:
»Detta är nu vår julgåta; den som vi fått att lösa, alla,
rika och fattiga, stora och små.

»Hvem är då Han, den outsägligt rike och vise och
mäktige — Herren öfver de många boningarna —
örtagårdsmästaren i lustgården med de lefvande vattnen — Fadren som
var i Sonen och försonade barnen med sig sjelf?»
Svaret ljöd från bäfvande barnaläppar: »Gud!»
»Och hvem är den ende Sonen, Fadrens förkroppsligade
tanke, den eviga kärleken iklädd en tjenares skepelse —
menniskans Son, i hvilken gudomens fullhet bor?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 11 00:58:52 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tfh/1866/0405.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free