Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
Då man, som här, kan bortse från den stundom öfverlastade
koloriten och den, i den svenska kopian åtminstone, ofta något
konstlade teckningen, synes oss denna målning af samhällets
grundskada och af familjens uppgift för dess botande lika sann
som snillrik. Utgångspunkten och målet äro sålunda riktigt
angifna. Återstå medlen. Hur vill förf:n att familjen skall vara
beskaffad, på hvilken grund vill han ha den byggd, med hvilka
nya krafter vill han att den skall verka, för att kunna fylla
detta stora värf?
Det är en fråga som vi i det följande skola söka besvara.
Det ämne förfin vill utveckla för sina åhörare (arbetet är
nemligen en serie af föreläsningar hållna för ett blandadt
manligt och qvinligt auditorium) är enligt hans egna ord
»familje-lifvet, dess moraliska inverkningar, de pröfningar och
ansträngningar det ålägger, de belöningar det ut]öfvar samt den andel
det har i lyckan och visheten (?) — d. v. s. i vår jordiska
bestämmelses uppfyllande.
Högsta formen af lycka är, enligt förf:n, lugn, icke
stenens orörliga, utan det harmoniskt utvecklade väsendets lugn.
Källan till ali mensklig lycka är tillfredsställandet af menniskans
tvänne grundbehof, det att lefva i och återupplefva genom
andra, och denna tillfredsställelse gifves endast i och med
äktenskapet och föräldrakärleken. Den äktenskapliga kärlekens företräde
ligger deruti, att den bättre än någon annan känsla döljer för
menniskan hennes tomhet, hennes intet. Den lär oss, säger förfin,
att älska och tro pà lifvet. »Läran är bedräglig, det är sannt,
ty allt är fåfängligt och i morgon skola vi dö. Men
dylika illusioner äro nödvändiga; ty utan dem skulle det för
menniskan icke finnas lugn annat än i grafven.« Kärleken sjelf skall
vissna och gå under, men den medför sin egen ersättning.
Familjen fordrar af menniskan uppoffringen af hennes väsende, men
betalar henne genom mångfaldigandet af hennes väsende. Hon
tvingar menniskan att glömma sig sjelf, men tillåter henne att
återfinna sig i andra.
Familjen gifver således mycket, men icke utan vilkor; man
pockar sig icke till dess fördelar i det ögonblick man behöfver
dem; dessa fördelar äro endast ett resultat af vanan. Sjelfva
cellen (och familjen är enligt förfin en cell, ett slags ädlare
träldom) blir ljuf genom vanans makt. Att tro sig kunna uppnå ett
oafbrutet lugn, vore dock att göra upp räkningen utan ödet, eller
»för att tala mera religiöst», utan de pröfningar Gud skickar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
