Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
I yttre måtto utvecklad till förunderlig skönhet, i det inre
ännu ett drömmande, omedvetet barn, draget med oemotståndlig
makt af allt som anslår de yttre sinnena, men på samma gång
famlande efter en inre hållpunkt, bortlofvar sig den femtonåriga
Petra en vacker dag först till den unge, raske sjömannen och
derefter till den ståtlige köpmannen, för att ögonblicket derpå
kasta sig med en ännu halft barnslig och dock stormande
hängifvenhet till den nyss hemkomne och vid henne alltid djupt
fästade lärarens bröst. Förskjuten af denne, med den bittra
förebråelsen: »du ved ikke hvad du har gjort — du han ikke elske!»
och utpekad af folket såsom en lättsinnig bedragerska, flyr
Petra, förödmjukad och bittert sörjande, till Bergen, der modren
och den gamle flöjtblåsaren beredt henne en tillflykt.
Här får hon för första gången se ett skådespel — Axe!
och Walborg — och införes dermed i en ny verld, som till en
början slår henne med häpnad och forblindelse. — Hon ser och
hör icke, hon lefver i de spelande. Det hjelper icke att grannen
i de inest tragiska ögonblicken, då Petra är färdig att dö af
förtviflan med de älskande, eller af förskräckelse för
konungavålnaden, tröstar henne med den välmenta upplysningen: »det er jo
bare madame Naso, men hon spiller fortrinlig»: eller »Gud velsigne
dem Barn, det er jo bare Knudsen!» — För Petra är och förblir
skådespelet en lefvande sanning. — Men när allt är slut och hon
får klart för sig hvad ett skådespel är och hvad stora
skådespelare förmå, då utbrister hon: »dette er det störste paa
Jorden-Dette vil jeg være.» Och när hon samma afton hör hafvet brusa
under sina fötter och ser ljusen i staden framblixtra genom
töcknet, då känner hon att det gäller att sjunka i djupet eller sträfva
sig upp och »pröve at lyse». Hon känner att det är ett slags
ögonblickslif, likt de plötsligt fram blixtrande ljuslågornas, som
hon viger sig till; men hon tror att Gud icke tändt något ljus
förgäfves, och när hon går hem igen vet hon hvarthän hon går.
Oerfaren som hon är tror hon sig genast kunna nå målet,
men bortvisad från teatern och utpekad i staden som ett, slags
vidunder, flyr hon på nytt, stannar vid en prestgård der det
synes henne godt att vara, ber gråtande om huld och skydd och
införes, smältande i tårar, i ett sidorum för att afvakta prestens
och hans dotters beslut. Ofverläggande om den besynnerliga
företeelsen öfverraskas far och dotter af en plötsligt inbrytande
skrattsalva — ett hejdlöst, högljudt, genom hela huset klingande
skratt. Skyndande in till den främmande finna de henne, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
