Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
Og vor Fremtid er stor;
thi det treklöv’de Nor
det skal samles igjen, det skal blive sig selv.
Hvad du evner kast af
i det nærmeste Krav,
det skal bæres helt frem af en voxende Elv.
Denne Bostavn er vor,
og vi elsker den for,
hvad den var, hvad den er, hvad den bliver igjen.
Og som Kjerlighed gror
af den hjemlige Jord,
skal den gro af vor Kjærligheds Frökorn igjen.
Hvad vi här anfört må vara nog, för att ge en aning om
arten af de intryck Fiskerjenten lemnar hos läsaren. Att gifva
någon mera kritisk granskning af arbetet har icke kunnat vara
vår mening. Dertill äro vi för litet skarpsynta, kanske äfven
för mycket partiska för egendomligheterna af det Björnssonska
diktarelynnet. Då man t. ex. i Fiskerjenten klagar öfver
uttryckens bristande finhet och det ofulländade och dunkla i
vissa delar af teckningen, finna vi dessa brister mer än ersatta af
den själsanalysens finhet och den tankens helgjutenhet, som
gömmer sig under uttryckets någon gång kanske onödiga grofhet
eller alltför hårdt sammanpressade och derför stundom något
oklara form.
Det svenska orakelspråket: »det dunkelt sagda är det
dunkelt itänkta», får, som alla sådana, underkastas en allt
vidsträcktare tydning i bredd med tidens och tidslynnets vexlande kraf.
Bokstafligen tillämpadt, såsom blott alltför ofta skedt, innebär
det ju detsamma som ett förbud för målaren att begagna »clair
obscur».
»Det svenska landskapet är vackert,» yttrade en gång en
främmande målare. »Men den skonslösa klarheten i belysningen
skämmer det för oss konstnärer. Den lemnar intet qvar för
inbillningen, för aningen, för bildens fortsättning. Allt måste fram
i de skarpaste, obarmhertigaste konturer.»
Kanske kunde samma anmärkning göras om den svenska
dikten — åtminstone sådan den tänkes af kritiken, hvilken
ännu blott alltför ofta fordrar denna obarmhertiga klarhet, som
afpressar diktarens tanke hela dess innehåll, tömmer ämnet ända
till dräggen och lemnar åt läsaren och åskådaren ingenting an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
