Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
Mor hade åter fullt upp att göra från tidigt på morgonen
till sent på qvällen. Hela skaran af flickor, alla lika, åtminstone
deruti att de icke haft någon rätt vård, skulle passas på alla
sätt ifrån 6 om morgonen till 9 om qvällen, då de, allt under
samma uppsigt, gingo till sängs. Mor var allt trött, när hon om
qvällarna fick komma in till sitt; men jag minns aldrig att jag
hörde henne klaga öfver möda eller trötthet.
I elfva år förde vi nu ett sådant lif.
I början gick allt, såsom jag tyckte åtminstone, lyckligt och
till allas ömsesidiga nöje. Hvarje gång den gamle
grosshandlaren, som var inrättningens högste tillsyningsman, kom dit, såg
mor glad ut. Men deremellan måtte det hafva varit många
bitterheter att utstå, fast jag på länge icke begrep, hur det
egentligen var fatt. Med åren blef jag dock invigd deruti. Det
fanns två särskildta områden för hushållet der: »köket» och »allt
det andra»; och köket skulle subordinera under allt det andra,
som hörde till mor. Men köksbjörnen var icke med derom,
annat än i tillsyningsmannens närvaro; också kom det till mycken
oundviklig, men icke påtaglig, beklaglig men icke anklaglig
förtret, som tärde, och som mors tysta tårar icke kunde aflägsna, huru
mycket hon än grät, när hon kom in till sitt, och vi gräto med.
Icke för det att jag bestämdt kan säga det, men jag tror,
att det var den der smygande husliga ofreden, som förbittrade
mors dagar under flera år, tills hon slutligen föll i en nervfeber,
som var nära att taga henne ifrån oss. Det var en svår tid.
Besynnerligt att vi kunde lära oss våra lexor der i sjukrummet;
men ingenting måtte vara omöjligt för barn, så länge de icke
ana eller förstå omöjligheter. Mor tillfrisknade omsider, men
efter den betan var hon icke ung längre; jag tror icke att jag såg
henne med blottadt hufvud på åratal derefter. Kanske var det
mössan som gjorde att hon såg gammal ut.
»Hvar är ditt hår?» minns jag att jag frågade en dag.
»Det är här det, mitt barn,» svarade hon, i det hon ur sin
byrålåda tog fram en stor upplöst hårfläta af minst 6 qvarters
längd; »i morgon skall du följa med mig, så skola vi gå bort och
göra af med det.»
Det gjorde vi också. Mor fick sälja sitt hår till — Emilie
Högqvist.
Från den dagen var jag invigd i mors hushållning. Jag hade
väl märkt ett och annat ibland, då det gällde att få en bok, ett
plagg eller dylikt. Men jag var hela nio år, innan jag förstod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
