Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
Än i dag minnes jag såsom en motsats till detta jägtade,
splittrade hvardagslif de vandringar, som mor en eller annan
söndagseftermiddag om somrarne, åtföljd af hela sin barnskara, företog
utåt landsbygden. Men skulle jag använda allt sådant inslag,
så blefve väfven för lång och för brokig, och ränningen, hvarom
här egentligen är fråga, blefve undanskymd.
I mors vilkor skedde under de elfva åren endast två
förändringar: den nämnda löneförhöjningen och — vår tillväxt.
Något samband mellan dessa begge förändringar fanns icke.
Imellertid hade vi växt och växt, vi begge barn, och till slut ville
det lilla rummet icke rymma oss alla. En utaf oss måste ut
ur boet. Lotten föll på mig, som behöfde mesta utrymmet. Så
skiljdes vi åt omsider. Det kostade på, ehuru vägen, afståndet,
endast var några stenkast.
Så gick det en tid bortåt. Dock endast några månader. Yi
hade vuxit för mycket tillsammans och hade ej råd att lefva
skiljda. En förändring på allvar måste ske. Det var omöjligt
för mor att längre hålla ut. Omöjligt ock för oss att lifnära oss
på gemensam räkning. Antingen måste vi begge barn ut i
verlden till sjelfförsörjning och mor lemnas ensam i sitt betryck;
eller ock måste vi ställa så till, att vi kunde börja en ny
gemensam räkning på annat håll. Valet var icke svårt. Till
sjelfförsörjning var ingen af oss begge vuxen eller fostrad. Mor hade
icke förstått bättre än att låta oss alltjemt gå i skola, och att
nu afbryta vår gång der hade väl varit som att bryta af oss.
Vi voro veka skolplantor, visserligen vana att lyda och försaka,
men icke att kämpa verksamt och taga nya tag. Hvarken mor
eller vi kunde tänka oss något bättre än att fortfarande få vara
tillsammans; och så beslöts att söka en väg, som kunde leda
till det målet.
Mor fann den icke. Hennes tilltagsenhet, stark som den
varit i ungdomen, hade väl veknat något med åren, kan jag tro.
Jag minnes hur hon famlade, då hon skulle söka ny väg. Man
viker också icke lätt ur spår, som inom en trång rymd trampats
i en lång följd af år. Lyckligare var då jag.
Jag får en dag se i en tidning, att en lärarinneplats var
ledig vid en skola i en annan stad. Lönen var 450 R:dr och fria
husrum med vedbrand. Som vilkor för platsens erhållande
fordrades, att sökanden genomgått en kurs vid småbarnskola. Jag
skyndade hein med mitt fynd och hann icke inom dörren förrän
jag förtrodde mor min plan. — »Tänk, fria husrum, mor, således
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
