Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
lemnade åt sitt öde. Nu sträfvade man med lif och lust att
rädda och uppfostra de små, mer eller mindre vanlottade. Den
som sett, huru förhållandena i detta fall förbättrats under ett
par tiotal af år, kan icke undgå att känna med sig, att
menniskorna dock lära att mer och mer älska hvarandra. Utan att
just reflektera särdeles mycket på allt detta, kände mor att så
var. Hur trött hon än stundom kunde vara, — den der känslan
af att verlden ovilkorligen blef bättre och bättre, uppehöll
omedvetet krafterna; och så höll hon på med sina barn år ut och år
in. Det enda jag någon gång hörde henne klaga öfver var, att
allting blifvit dyrare med hvart år, och att det således icke ville
räcka till som förr. — »Nå, då kan ju mor, som andra
embetsmän, begära löneförhöjning», anmärkte jag. — Hon tog det som
ett skämt; och dermed var den saken afgjord. Hon hade dock
nu skött sin skola i 17 år, utan att hafva ens begärt hjelp till
något biträde, fastän barnskaran vuxit betydligt. När jag då en
gång anmärkte, att det åtminstone väl icke vore för mycket
begärdt att anhålla om någon dylik hjelp nu efter så många är,
svarade hon mig blott: »Ah kors, flickan hjelper mig nog som
förr», — syftande dermed på min syster, som också ganska
riktigt hjelpt till under de 17 åren, utan att någon af dem fallit
på den tanken att begära någon ersättning derför. När jag
sedan ville göra allvar af saken, tog hon väl icke icke illa upp
det; men det var dock som skulle hon tyckt mig vara stadd på
orätt väg. När min sålunda hos vederbörande framställda önskan
väl upptogs, förundrade hon sig deröfver och mottog den
beviljade förstärkningen nästan såsom en nådegåfva.
För en tid sedan skref hon till mig: »Nu vill jag berätta
för dig, att häromdagen var det 25 år sedan jag kom hit till
skolan. Jag bjöd om qvällen hvad du brukade kalla skolstaten
till mig; men jag aktade mig väl att uppgifva anledningen; men
för dig tycker jag, att jag kan säga det.» — Så firade hon sitt
lilla tjenstejubileum i ali hemlighet; och finge hon någonsin veta,
att jag så här nu efteråt sqvallrat ur skolan, så vet jag icke
rätt, om hon icke skulle bli både ledsen och ond. Men det är
nu som det är. I min tystnad firar jag dagligen hennes
jubileum; och nog tror jag, att om alla skötte sig så i ali tålsamhet,
så, om verlden också icke märker det, skulle det nog märkas
på verlden, att der går en god underström under den ständigt
vexlande ytan. Men, om också icke alla göra det, så nog är
det mången, mer än man tror, som så verkar; och derför går
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
