Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
Detta är allt hvad vi veta om skalden under det år, som
följde på hans makas död. Men det är ju också nog.
Ären 1852—53 slöt Hostrup sig åter till de nordiska
studenttågen, sjelf ett lefvande bevis för Klints påstående, att
»ethvert ung Menneske maa betragtes som Student, naar han er
virkelig ung, ikke blot i Aar men i Sjæl og Sind». Renare och
mera ungdomsfriska toner än de, som qvällde ur det evigt unga
skaldehjertat, förnummos icke heller från någon i den glada
ungdomsskaran. Yi påminna blott om sången till »Nordens
Kvinde».
»Tre er Nordens Lande,
Nordens Mö hun een,
reen som Kildens Vande,
tro, som Klippens Steen,
öm som Fuglens Trille
i det friske Krat,
yndig som vor milde
lyse Sommernat».
Under tiden hade Hostrups sångmö utsändt i verlden än
ett det harmlösa löjets, än ett det djupare allvarets barn.
Så återfinner man i »Soldaterlöjer» och till en del äfven i
»Tordenvejr» samma outtömliga, alla afsigter öfverströmmande
lustighet, som i de första studentkomedierna. I »Mæster og
Lærling» åter spåras den gamla lifs tanken, växande i klarhet och
djup, i det den här framhåller personlighetens makt, ej blott
öfver yttre, men. äfven öfver inre fiender — ej blott öfver andra,
men öfver sig sjelf. Mästerligt skildras med några få, halft
omärkliga, drag motsatsen mellan Sophus och Age. A ena
sidan hyperestetikern, hvilken i saknad af ett visst något —
»Livsfylde — Vinger» — icke kan fullborda sitt stora lifspoem
och slutligen på ett tragikomiskt sätt går under för sin egen
»ofödda poesi»; å den andra naturmenniskan, för hvilken lifvet
är, hvad den andre vill göra det till: en skön dröm, en hvila
på rosor, till dess han, väckt ur drömmen, viges till lifvets
kamp och segrar — genom offret af sig sjelf. Midt igenom
lustspelets högljudda skrattkorus går denna motsats — en
genklang af det fruktansvärda »Enten—Eller», som ljuder likt
ett väktarerop genom tiden.
Följa vi Hostrup ännu ett steg, finna vi motsatsen löst i
hans »Dröm og Daad». Här gäller det icke längre något »Enten
—Eller»; svalget är öfversprunget, kärleken står redan på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
