Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
nedblickande »gjennem Ironiens Glas rolig og stolt paa
Filistrenes Lyst og Kiv», så har man i sanning den kostligaste
vrångbild af tidens afgud: kmiskapen, och tillika en antydan om,,
att han blir vrångbild just då han göres till afgud, i det han
uppställes såsom sitt eget mål i stället att betraktas såsom
medel för något högre. Det skulle icke vara svårt att ur
Hostrups verk sammanföra dylika vrångbilder eller spemonumenter
i stort af de flesta bland tidens älsklingsidéer — bildningen,
konsten, friheten, kärleken, tron. Skarpast skildras de, som äro
förf. sjelf kärast. Så t. ex. det dråpliga spemonumentet öfver
friheten, med en Fabio och en Grönholt på fotstycket, den
italienske aristokraten och den norske demokraten såsom
huf-vudfigurer, och högst på spetsen studentskandinaven Hutter,
räckande handen åt brödrafolken »over Sundet, over Kölen og
det brusende Kattegat». Yrängbilder i mer eller mindre mån
blir det alltid. Det ligger i skaldens och hans diktarts natuiv
likasom för öfrigt i hela mensklighetens. Sjelfva Klint, som
dock vill vara förf:ns egen spegelbild — Age, den omedelbara
naturmenniskan — Grev Herrnion, den ädle menniskosökaren
— ända till Claudio, den oryggliga trons man — alla hafva de
något drag af mensklighetens afvigsida, någon anstrykning af
den menskliga dårskapen, endast hos Claudio förädlad till
gudomlig.
Hvad som under allt detta gyckel med de menskliga
svagheterna särskiljer Hostrups sångmö från en vanlig satyr är den
orubbliga godhjertenheten i hennes skämt. Man må blicka aldrig
så djupt in i hennes skälmska öga, man skall aldrig finna
skymten af en tår under löjet eller af en elakhet bakom skalken..
Hon älskar ännu medan hon gisslar och hoppas det bästa om
menskligheten, äfven då hon som allra obarmhertigast beskrattar
henne. — Och hon gör det med full rätt; ty den Hostrupska
vrångbilden är aldrig så vrång, att man ej derbakom skymtar
urbilden.
Att Hostrups sångmö sålunda är lika god som hon är
qvick, räkna vi såsom en af hennes största förtjenster. Lägga
vi nu dertill, att hon är lika ren, som hon är god, tro vi oss
hafva sagt allt det bästa, som kan sägas om henne, ej blott
på karakterens utan äfven på snillets vägnar. Ty om en
komiker måste vara dubbelt så qvick, då han tillika vill vara
god, så kräfver han visst tredubbla måttet af qvickhet, då han;
tillika vill vara ren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
