Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
Det er vikingeblodet, som rører sig i hans årer. Sin varme
og dybe fædrelandskærlighed udtaler han især i det dejlige digt
»Fosterlandet»; men hans kærlighed går ud over det snævrere
födelands, Sveriges, grænse: med sandt fostbroderskab omfatter
den også begge de nordiske broderriger. Når han derfor hilser
»de danska studenterna på gamla Upsala högar den § 1843», er
det med tilråbet:
»I fremlingar, som fremlingar ej ären,
Ty minnet vittnar, att vi äro fränder,
och tungomålet, bröder, röjer er!»
Lige broderlig er hans »Helsning till Norge från de
hemmavarande, vid, studenttåget 1852». Stærkest luede dog
broderfølelsen for Danmark i dets trængselsår; med hensyn til krigen 1848
giver han endog sine nærmeste landsmænd en stikpille, hvor det
i »Det gamla paret» heder:
»Och när vi gå i fält, som ne’r i Danmark sist,
så slåss vi ej — bevars — vi bara promenera»;
sin »Prolog vid studentkonserterna för Danmark i Katharina
kyrka i Stockholm i Maj 1864» indleder han således:
»Ur nödens djup här i din helgedom,
o härars Gud! vår bön till dig vi sände;
0 var oss nådig, blif oss åter from
1 våra bröders, ack i vårt elände!»
I denne dejlige bön opløser* sig mislydene af lians
overstrømmende broderfølelse, således som vi kan læse den udaf hans
hæft-ige udbrud i »Mickel», skrevet i April 1864 efter stormen på
Dybbølskanserne. Også det er et nordisk »drag» hos skalden,
at han får bersærkgang og med sin mest bidende spot hugger løs
på Danmarks fjender, tyskerne,
»den usla röfvarhop . . . . ,
som äter despotismens träck
och skryter af sin frihet fräck,
då han mot andras frihet strider,
som kryper på sin egen jord
och, efter satiristens ord,
är enkom skapt att gå på knäna.»
Sin fællesnordiske fædrelandsfølelse har han udtalt månge
gange, men ingenstæds så skönt som i sin »Midsommarnatts-dröm»
(fra studentmötet i Köbenhavn 1845). Han låner tanken i Hjad-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
