Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
237
Man arbetar mot stormen för att komma några steg framåt, men
föres af den åter tillbaka. Man kringdrifves af snöhvirfveln.
Man nedsjunker allt djupare i snön och nästan begrafves af den.
Nu drifver stormen för ett ögonblick undan snöyran från tjell—
branten. Se der, just invid den fjellstupan måste Elias kåta stå.
Rök stiger upp ur snön. Der måtte den finnas.
Ingången är funnen. Bergväggen har skyddat den mot den
tjockaste snön. Presten och hans körsven börja försöka att öppna
sig väg. Efter något arbete lyckas man att intränga.
I kojans hörn sitter en qvinlig skepnad sammanfallen. Hon
vaggar fram och åter i tårlös jemmer. I tysta, nästan ljudlösa
ord klagar hon: »Tuisko, min förstfödde! Skulle du så gå för
att förfrysa i kölden, för att gå vilse i nejder der hvarken stig
eller kåta någonsin funnits! Sträfvar du försjunken i spårlös
snö, der drifvan snart betäcker dig? Eller drifver dig stormen
omkring på Sombios fjell, som en flinga af den yrande snön?
Mitt barn, min älskling, slita vargarne sönder dina fagra lemmar?»
Hon sjönk tillsammans, som den öfver hvilken snöraset störtar
utför branten.
Barnen skockades mot dörren, i undran öfver att höra en
gäst söka intränga, men modrens sorg var för djup, för att hon
skulle väckts af något yttre. Hon syntes som en död. Men
småningom hördes hennes röst sakta framhviska, liksom kallade
hon på sig sjelf: »Ella, Ella, är det väl så? Ser icke Guds öga
äfven i natten? Ar ban ej mäktigare än snöstormen, förmår
han ej länka den efter sitt behag? Kan han icke rycka rofvet
ur vargens gap? Skulle han icke förmå skydda barnet på den
ödsliga heden? Skulle ban icke kunna sända en räddare äfven
under snöstormens vildaste brus?»
Nu reste hon sig upp och blickade omkring sig, och hennes
blick mötte en inträdande. Det var en välkänd man, det var
presten som, böjande sig djupt, trängde sig in, sedan han
utanföre lemnat pelsar och öfverplagg, för att kunna rymmas genom
dörren. Ella steg upp, helsande ödmjukt.
»Var väl kanske just denne den sände?»
Presten spörjer. Ella svarar. Hon hade varit gången för
att vittja sina snaror. Tuisko hade gått bort. Han hade ålagt
småbarnen att säga åt mor, det han skulle gå till det landet
der köpmännen bo. Han hade fångat ekorrar. Skulle sälja skinnen.
Ack, icke förstod han att han måste vandra i dagar och veckor.
Icke förstod han, att snöyran skulle igensopa spåret, äfven der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
