Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
jorden nedstigna godheten och försakelsen. Just detta är
kännetecknet på Menniskones Son. I våra dagar väger och räknar
man hvarje ord i nya testamentet, uppställande för alla dess
olika författare fordringar på en enhet och en öfverensstämmelse,
som man icke skulle kunna vänta ens af den strängaste
historieskrifvare. I mina ögon nå alla dessa kritiker icke till grunden
af saken. Det skulle vara möjligare att ur Xenophon och Plato
utdraga tvänne hvarandra olika bilder af Sokrates, än att
af-pressa de fyra evangelierna en dubbelbild af Kristus. Johannes,
menar man, har skrifvit i en annan afsigt än Marcus och Lucas.
Det är möjligt. Men återfinna vi ej hos alla evangelisterna
denna samma bild af himmelsk godhet, som på sjelfva korset ber
för sina mördare: »Fader, förlåt dem, ty de veta icke hvad de
göra.»
Har man väl från greker eller romare någonsin hört ett
dylikt språk? Har man icke en ofelbar förnimmelse af att det
menskliga samvetet skall undergå en förvandling, då Kristus
bjuder oss: »Alsker edra ovänner, välsigner dem som eder banna,
görer väl emot dem som eder hata, beder för dem som göra eder
skada och förfölja eder. — — — Ett nytt bud gifver jag
eder, detta: att I älsken hvarandra inbördes, såsom jag hafver
älskat eder. Derpå skall verlden känna eder, att I ären mina
lärjungar, om I hafven kärlek inbördes.»
Nej, den grekiska filosofien har aldrig talat sådana ord, och
dock var hon blomman af den antika bildningen. Det är en ny
ande, som kommit i verlden, och aderton sekler hafva icke
mäktat försvaga densamma; kyrkorna hafva splittrat sig; allt har
blifvit ifrågasatt, granskadt och rubbadt; men det gifves icke
något kristet samfund, som icke erkänner såsom högsta lag
kärleken till Gud och våra medmenniskor, så som Kristus förkunnat
den i sitt ord, i sitt lif och i sin död. Kristendomens väsende
är kärlek, är förbrödring.
Ara vare den, som i våra dagar af split och splittring
höjer en fana, kring hvilken alla kyrkor kunna förenas! Nya
behof vakna inom det moderna samhället; nya problem agga
tanken; de ringa bland folken börja höja sig; ropet på uppfostran,
på ljus, på del i det allmänna välståndet blir allt starkare och
mångstämmigare. Alla sträfva i våra dagar att förbättra sin
ställning, och icke alla äro härvid drifna af sjelfviska
bevekelsegrunder. Att tillvinna sig hemfrid, trygghet för morgondagen, en
smula tid för sjelfuppfostran och för att utveckla sina barns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
