- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Elfte årgången. 1869 /
337

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

337

dock, såsom han tyckte, lika rent fastän på ett något annat sätt.
Detta andra var den femtonåriga Arete, Filippos’ dotter. Henne
hade han träffat hos sin morbror Aristagoras, och han visste ej
rätt, huru det kom sig, att hon så ofta sedan kom i hans tankar.
I dag hade hon varit en af de unga hvitklädda flickor, som vid
Artemisfesten bekransat gudinnans altare och sjungit lofsånger
till hennes ära. Adeimantos kom mycket väl ihåg, huru hon såg
ut, när hon beträdde just den punkt invid fjerde kolonnen, i hvars
närhet han nu hade tagit sin plats. Det var just då hon hade
kastat en blick kring den församlade mängden och låtit densamma
dröja en sekund vid honom sjelf. Adeimantos hade då tyckt sig
varsna en lindrig rodnad kring hennes tinning; och hvarföre skulle
han icke tro, att den lilla rörelse i själen, som i denna rodnad
afspeglades, på något särskildt sätt hade afseende på honom?
Och om så vore, hvarföre skulle detta afseende vara annat än
ett mycket lyckligt?

Den svärmande ynglingen hade väl sutit en god timme i
skiftande tankar, när han hörde fotsteg närma sig och såg sin
fader, Paralos, stå vid sin sida. Denne hade ett halft strängt,
halft oroligt uttryck i sitt ansigte. Adeimantos steg upp.

— Min son — sade Paralos — jag har börjat blifva orolig
för dig på den sista tiden.

— Huru så, min far?

— Du är för mycket svärmisk och drömmande. Väl höfves
det en yngling att tänka och rikta forskningens väg inåt såväl
som utåt; men ett är att se med vaket öga, ett annat är att
drömma.

— Ar det då så farligt att drömma? Hafva icke drömmar
stundom uppenbarat, hvad det vakna ögat aldrig kunnat se?

— Visserligen; men ett alltför långt drifvet drömlif har ej
sällan slutat med det, att man gått i sömnen och dervid skadat
sig sjelf. Jag har sett till hvilket sorgligt slut det svärmiska
sinnets öfvervigt kan föra.

Paralos såg ut, som om ett djupt smärtande minne
genom-fore hans själ vid dessa ord. Adeimantos fattades plötsligt af en
misstanke.

— Du menar min mor? — sade han hastigt.

— Din mor? tyst gosse, din mor är död.

— Ja, tvåfaldt död.

— Hvad menar du?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:59:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1869/0341.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free