Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350
— Nåväl, jag svor för tio år sedan en ed till den höga
Artemis, den himmelska jungfun, att hennes renhet skulle blifva mitt
lifs, mina tankars förebild. Arete blef ett offer åt Artemis.
— Det förstår jag ej.
— Numera knappast jag heller; men visst är, att jag då
förstod det. Artemis var för mig renheten och heligheten sjelf,
på viljans och lifvets område det rena, oblandade ljuset, i hvilket
ingen timlighetens och de jordiska begärens färgskiftning fick
inmängas.
— Var då icke Arete ren?
— Tusenfaldt renare än jag; men just derföre skulle hon ju
orenas genom föreningen med mig, och den höga gudinnans
afbild i henne fördunklas. Det tyckte jag vara ett brott mot dem
begge, hvilket jag genom min ed var förbunden att afvärja. Så
offrade jag Arete och frossade någon tid i den saliga känslan af
en heroisk handling. Men jag talar om mig sjelf, och det var
dock Arete, som .. .
— Ja, just så, Adeimantos. Vet du, hvad jag tror?
— Säg!
— Att såsom du nu ledde samtalet på dig sjelf, i samma
stund du brann af otålighet att få höra Aretes historia, så har det
alltid varit du sjelf, din egen storhet eller, om du så vill, din
egen storhet i själsrenhetens form, som stått främst för dina
tankar, och du har aldrig älskat hvarken Aretë eller deri höga
gudinnan för deras egen skull.
Adeimantos förde handen till sin panna och svarade icke.
I denna stund såg man skeppets styresman ännu en gång
afbryta sin enformiga vandring och rikta sina grå ögon
uppmärksamt mot sydvest. At den sidan kunde man vid horizonten varsna
en liten gråaktig sky såsom en skugga hvilande öfver den
skimrande vågen. Kaptenen gick derpå öfver till andra sidan och
talade några ord med en af besättningen, hvarefter han återtog
sin gamla sysselsättning.
Kallias hade observerat kaptenens rörelse.
— Adeimantos — fortfor han — din själ är rymlig och djup
såsom det haf, öfver hvilket vi segla; hon återspeglar såsom det
en högt sig hvälfvande och i solljus glödande himmel; men der
finns en sky på denna himmel, för det obeväpnade ögat icke
annorlunda än en lätt skugga, och dock kan ur denna sky
framgå en storm, som bräcker mast och slungar farkost i djupet. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
