Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354
begge. Filippos hade ju dessutom redan sagt, att han icke egde
någon dotter mer, den stund hon vore en Kristen. Så blef det
i Efesus trodt, att Arete var död. Fyra månader sednare ingick
till Antiokia den underrättelsen, att pesten bortryckt icke allenast
Filippos utan äfven din far, dina morföräldrar och din morbror,
Ismenes fader. Denna gång hade ryktet icke misstagit sig.
— Vet du — sade Adeimantos — att denna nödlögn, som
du kallar barmhertighetens, kostat mig det dyraste, jag egde på
jorden, mitt hjertas brud?
— Jag vet — svarade Kallias — att jag handlat orätt; men
att du derigenom förlorat din brud, det förstår jag icke. Om du
med denna brud menar Arete, så måste du komina ihäg, att det
var du som flydde henne och icke hon dig.
— Väl sannt, Kallias; så var det en gång. Men icke långt
efter Aretes afresa hade jag gjort den erfarenheten, att hvad jag
behöfde för att bevara mitt hjertas renhet, det var just en brud.
Jag behöfver icke vidare förklara för dig denna erfarenhet.
— Nej, Adeimantos, den är tusen ynglingars erfarenhet.
— Så var jag just beredd att begifva mig på väg till
Antiokia för att kasta mig för hennes fötter och bedja henne åter
blifva min, då underrättelsen ingick om hennes död. Jag vill
icke spilla många ord på beskrifningen af min sorg. Jag tyckte,
att jag förlorat allt, och att jag gjort det genom eget förvållande,
bidrog icke att mildra smärtan. Omsider sjönk jag i en nästan
fullständig apathi: jag lefde och rörde mig, talade och svarade
såsom en annan menniska, men mitt hjerta var med i ingenting
af allt det, som jag sade eller gjorde. Så kom dödens rika skörd
i mina anhörigas hus. Hade det stannat vid ett dödsfall, så hade
smärtan deröfver möjligen kunnat väcka mig ur min dvala; nu
deremot hade de upprepade dödsbuden en alldeles motsatt verkan.
När jag slutligen stod vid min faders dödsbädd, hade mitt öga
inga tårar, mitt hjerta nästan inga känslor mer. Ismene, som
inom fyra dagar förlorat fader och moder, var förkrossad. Såväl
min far som hennes hade besvurit mig att aldrig öfvergifva
Ismene, och jag hade lofvat det. Jag visste, att hon älskade mig;
för mig var visserligen kärlekens känsla död, men Ismene hade
alltid stått mitt hjerta nära; det föreföll mig som om vi två voro
allena i verlden: och så blefvo vi trolofvade. När känslolifvet i
min själ ånyo började bryta sina bojor, då hände det ej sällan,
att Aretes bild trädde fram för min själs öga, men länge fick
han icke dröja, jag tillhörde ju nu Ismene. Yårt bröllop firades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
