Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
363
annan sida af lastrummet, der en mängd packor af dyrbara
indiska tyger hade fått sin plats. En ny förtviflad ansträngning
gjordes, men denna gång blef elden herre. Nu lät kaptenen genast
ändra kurs. Till höger hade man ön Pathmos, och hon kunde
icke vara särdeles långt borta. Dit gällde det nu att ila med ali
den snabbhet, Titaneia kunde utveckla, när stormens alla
tjenste-andar spände hennes segel.
Qvinnorna blefvo derpå tillsagda om hvad som förestod.
Ismene stod snart skälfvande vid sin makes sida. Den lilla bruna
flickan sprang fram och tillbaka under högljudda jemmerrop.
Kallias’ arm stödde Arete, som stilla lutade sig mot den gamles
bröst. I sin högra hand höll hon Adeimantos’ bok, hvilken
förmodligen någon dunkel känsla af ansvarighet för ett betrodt gods
och möjligen äfven någon annan känsla förmått henne att gripa
vid flykten ur sin hytt.
Elden började redan att genombryta skeppsdäcket, då en
förfärlig stöt tillkännagaf, att man råkat på grund. Titaneia
brakade i alla fogningar, och nu flammade lågan högt, sedan hon
kommit i beröring med vinden. Yid hennes sken såg man
tydligt på helt kort afstånd den klippiga stranden af Pathmos. Men
mellan denna strand och Titaneia rasade vilda bränningar.
Skeppsbåten klargjordes skyndsamt. Ingen mer än kaptenen
talade ett ord. Till och med den bruna tjensteflickan gaf ej ett
ljud ifrån sig; endast hennes flammande öga mätte oupphörligen
afståndet till land, och den lilla foten stampade feberaktigt mot
däcket.
Nu gafs befallning att nedstiga i båten. Denna manöver
verkställdes med beundransvärd ordning. Kaptenens stämma, då
han utdelade sina befallningar, ljöd lugn och oemotståndlig. Först
nedlyftades qvinnorna. Adeimantos’ vighet och styrka kommo
dervid väl till pass. Ismene befann sig redan dernere, och nu
var ordningen hos Arete, som på detta sätt ännu en gång kom
att slutas till Adeimantos’ bröst. Det var det första mötet efter
en lång skiljsmässa. Ingen hade under den föregående timmens
fasansfulla spänning tilltalat den andre. Den unge filosofen såg
ännu sin bok i Aretes hand.
— Jag vill bevara åt dig denna, tills du finner en bättre
— sade Arete hastigt.
— Kan du förlåta mig, Arete?
— Gud välsigne dig, Adeimantos.
I nästa ögonblick satt Arete vid Ismenes sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
