Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
365
genom en störtsjö blifvit sliten derifrån. Straxt derpå hörde han
ännu ett rop och såg derpå det mörka hufvudet försvinna.
Ögonblicket derefter uppdök det åter, och Adeimantos hörde sitt namn
uttalas med svag och rosslande stämma.
Genom filosofens hjerna flög en tanke om pligt, som bjöd
honom att framför allt rädda sin hustru, men också en tanke om
att hans högra arm uppbar allt det dyrbaraste han hade haft i
verlden, hans ungdomsbrud och hans filosofi. Så flög der ock en
tanke på hans moder och på rättfärdighet och renhet.
— Rädda din hustru! Farväl, Adeimantos! — hviskade en
svag stämma vid filosofens sida.
— Farväl, Arete!
Och Adeimantos’ arm lösgjorde sig från sin dyrbara börda,
lemnande henne att vyssjas till ro af Poseidons lekfulla barn.
När Ismene tredje gången fördes öfver den gungande ytan,
var Adeimantos hos sin maka. Annu hade hans krafter icke
dukat under, och han hyste det halft medvetna hoppet att få fatt
i den flytande båten för att med den drifva i land.
Så arbetade han en stund med förtviflad ansträngning, men
båten undflydde honom ständigt.
Der var det brinnande skeppet, der helt nära var den
efterlängtade stranden med sina i eldfärg flammande klippor. Allt
detta såg Adeimantos. Han såg äfven ett mörklockigt hufvud
och ett blekt ansigte vid sin sida; och han förstod, att det var
hans Ismene, den lille Paralos’ moder. Men snart såg han
ingenting mer än ett mångfärgadt skimmer. Det sammandrog sig
alltmer och bildade slutligen ett glödande klot. Det tyckte han var
den gudomliga central-elden, Zevs’ heliga altare, och rundt
deromkring kretsade de fem planeterna och de öfriga himlakropparne,
och bland dessa månen, den himmelska Selene, hvars ansigte bar
dragen af en femtonårig flicka i Efesus, nej nu af den sexårige
gossens moder den der längesedan förgångna dagen i Alexandria.
Hon pekade stilla och tigande på ett pergament, på hvilket stod
skrifvet med purpurfärgade bokstäfver: "ikläden eder den nya
menniskan, som är enligt Gud skapad i sanningens rättfärdighet
och helighet."
Något mer såg Adeimantos icke. Men han hörde ett
fräsande ljud, och sedan var det svart natt, i hvilken hans själ ej
urskiljde några bilder mer.
Tidskrift för hemmet. I1:fe årg. 6:te håf t. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
