Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
mått af bildning, sträfva högre i dålig mening, ställa sig öfver
sig sjelfva och — blifva jemväl pöbel. De förra kunde kallas
pöbel i nedstigande linie och äro af aristokratisk descendens, den
senare i uppstigande linie och af borgerlig adscendens. Man
förstår i båda fallen icke att synas vara hvad man är. Man
förnekar sin bättre menniska och förlorar så sig sjelf, ofta utan att
veta det.»
En afton vid Fredrika Bremers tliebord besannades
Malmströms sats på ett slående sätt. Der sammanträffade tvänne
personer; den ene ville vara bonde, men förmådde icke; den andre
var bonde, men ville vara herre, och förmådde det lika litet.
Esseide.
25. Ur Charles Dickens’ testamente,
Underrättelsen om Charles Dickens’död har väckt det
hjert-ligaste deltagande så inom som utom England. »Det är som
hade vi förlorat en gammal vän!» säger man. Vi hafva känt
och sagt detsamma, och likasom man begärligt samlar de sista
underrättelserna om en kär bortgången, så meddela vi här Charles
Dickens’ sista vilja, öfvertygade att läsaren i hvarje rad deraf
skall igenkänna »den gamle vännen».
»Min vilja är att mitt namn med simpla engelska bokstäfver
inristas på min kista... Jag ålägger mina vänner att på inga
vilkor göra mig till föremål för något monument, någon
åminnelsefest eller hvad annat slags niinnesgärd som helst.
Anspråken på mitt fäderneslands hågkomst grundar jag på mina
utgifna arbeten — hoppet om mina vänners på deras personliga
erfarenhet af mig... Jag öfverlemnar min sjiil till Guds
förbarmande genom vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus, och jag
uppmanar mina älskade barn att söka sin vägledning i Nya
Testamentet, fattadt i hela storheten af dess ande, och icke
sätta tro till någon menniskas förkrympande tolkning af dess
bokstaf.»
»I denna enkla, men alltillräckliga tro lefde och dog Charles
Dickens», sade den värdige prestman, som söndagen efter den
enkla begrafningen i Westminster Abbey egnade en del af sin
predikan åt den hädangångnes minne. »I denna tro ville han
ock hafva sitt folk att lefva och dö, och de som genom hans
skrifter lärt att inse ädelmodets, renhetens, godhetens och
oegen-nyttans eviga värde samt att omsätta detsamma i handling, bilda
den ärofullaste minnesvård öfver hans stoft.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
