Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
ett väsen likt vårt eget, att morgonrodnaden liacle en själ,
mäktig af menskliga känslor, kunde vi lära oss att ett
ögon-blifck se upp till dessa krafter såsom personliga, fria och
tillbedjansvärda, huru olika skulle icke då våra känslor vara vid
morgonens gryning. Den titaniska säkerhet, med hvilken vi
säga: solen måste gå upp, var fullkomligt främmande för de
de första naturdyrkarne, eller om de ock till sist började märka
den regelbundenhet, med hvilken solen och öfriga stjernor
fullborda sitt dagsverk, så tänkte de sig dock dem som fria
väsen, hvilka tidtals höllos i fångenskap och voro tvungna att
lyda en högre vilja, men som till sist, såsom Herakles, sedan
deras mödor voro lyktade, skulle uppstiga till ännu större
herrlighet. Det förefaller oss barnsligt, när vi i Vedaböckerna
läsa sådana frågor som: skall solen uppgå? Skall vår gamla
väninna, morgonrodnaden, vända åter? Skola mörkrets
makter besegras af ljusets gud? Och när solen gick upp, då
undrade de öfver, att han, som var nyfödd, var så väldig och
redan i vaggan kunde strypa nattens ormar. De frågade, huru
han kunde vandra fram på himmelen, hvarför hans väg icke
var dammig, hvarför han åter sjönk tillbaka? Till slut
helsade de honom, som öfvervunnit natten, och det menskliga
ögat kände, att det icke kunde fördraga det strålande
majestätet hos honom, som de kallade »lifvet, anden, den
glänsande herren och fadren!»
I alla naturens företeelser andades menskligt lif, och detta
betraktades från olika synpunkter och skildrades i vexlande
bildspråk. Den alldagliga naturföreteelsen, att
morgonrodnaden försvann sedan solen gått upp, omtalades den tiden så,
att morgonrodnaden dog i solens armar, att morgonrodnaden
flydde för solen, att solen krossade morgonrodnaden vagn
o. s. v. Så bildade sig en mängd af uttryck, som i sig gömde
hvart och ett kärnan till en berättelse. När forntidens vakna,
lifliga natursinne försvann, stod uttrycket qvar, sjelfständigt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
