Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
lampan, och hon höll nil ett ensligt samtal med sin Gud. Jag
steg tyst upp för att aflägsna mig, men dörren var tillbommad,
och en hes röst ropade till mig genom springan: »Frun får
lof och ge sig till tåls ett litet rappande, tills vi få rulla det
här stora åbäket till ett bykkar förbi dörren.» Jag hade
således ingen annan råd än att sätta mig ned igen, och jag
kände mig sakna mod att afbryta den ifriga bönen. Jag
försökte att ej lyssna, men jag hörde ändå — hörde, så att mitt
hufvud småningom sjönk ned mot mina hopknäppta händer.
Hon bad om mycket, som jag aldrig tänkt på att bedja om,
hon had om att slippa minnas bättre dagar, hon bad om att
kunna tacka för allt, hvad hon egde, och att se alldeles bort
från hvad hon icke egde; och från det lekamliga öfvergick
hennes bön småningom till det andeliga samt i ett tack- och
lofsjungande utan gräns. — Det föreföll, som om det låga taket
lyft sig till en hög kupol, friska, varma vårflägtar strömmade
in genom de hvälfda fönstren — solljuset spelade lifgifvande
och glädjebringande in öfver golftil jorna eller gräsmattorna —
leende englahufvuden tittade fram mellan löfverket, och en
varm ande öfver det hela tycktes hviska med outsäglig
stämning: »Gud är här, Gud är här.» Och min egen börda, den,
som helt nyss hotat att förkrossa mig under sin
öfverväldigande tyngd — ja, den lyftades sakta, sakta bort, och jag hörde
som aflägsna vingslag, och mitt hjerta slog tröstadt och gladt
i kapp med dein.
Just då tittade egarinnan till den hesa rösten in genom
dörren. »Nu är det passabelt för frun,» sade hon, »men ett
hundgöra var det.» Och jag smög mig ut, glad och lätt om
hjertat, och den duskiga Oktobermorgonen förekom mig som
vore den uppfyld af Majvindar, och för dess verkan på min
ande kunde jag ej känna mig skyldig till något, helgerån.
Då jag en timme senare återkom, mötte mig mamsell
Pe-grell nigande i dörren. Hon hade sitt allra fryntligaste leende,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
