- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Tjugondeförsta årgången. 1879 /
46

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

46

hvars besynnerliga skepnad mer än en gång förundrat mig.
Hon var sig nämligen aldrig lik, utom i det, att hon alltid
framstod på något sätt vanskaplig. Hon bar beständigt en
lång, vid kappa, men hennes lekamen föreföll, som om den
varit besatt af besynnerliga utväxter. An syntes en oerhörd
knöl sträcka sig bakåt från venstra höften — nästa gång hade
den flyttat sig till den högra. En annan gång hade denna
ofantliga utvidgning af hennes späda gestalt tagit sin rigtning
framåt, med någon dragning åt höger, och åter följande vecka
måste jag se mig om efter henne för att rigtigt öfvertyga
mig, att den föredragit en mera bestämd lutning åt
venster. Alltid hade hon en viss svårighet att tänja ut sin vida
kappa, så att den kunde knäppas. Hon hade dessutom ett
högst eget sätt att gå. Man såg henne aldrig gå vid kanten
af en trottoar, utan hon skyndade snabbt fram så tätt invid
husraderna som möjligt, och hon såg sig aldrig omkring eller
tillbaka, utan tycktes med sitt nedfälda flor hafva ett bestämdt
medvetande om, att der och der är mitt mål — dit skall jag
gå — hvarken till höger eller venster, utan just dit, och jag
vet utan tvekan eller ovisshet, hvar det är.

När hon nu inträdde i det lilla rummet och slog upp sitt
flor, fick jag se ett ansigte, som jag långt ifrån väntat mig.
Det var åldrigt utan att bära den ringaste skrynkla, hyn var
af detta ytterst fina och skära slag, som man på äldre
personer till och med tycker vara litet malplaceradt, dragen voro
så mjuka och täcka, uttrycket så blidt och klart, att det hela
ingaf en föreställning om en fullkomlig sorgfrihet, någonting
så rent och gladt, som om det icke rigtigt passade ihop med
denna verlden.

Och med detsamma fick jag en förklaring på den stora
knölen, ty den afbördades genast i form af ett ofantligt bylte,
som hon framtog under kappan och lade på golfvet invid
dörren.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:01:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1879/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free