- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Tjugondeförsta årgången. 1879 /
54

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

54

henne eller rättare genom henne. Hon har ett sätt att få
och ett omdöme att gifva, som saknar like och, hvad som är
det märkvärdigaste, hon har lärt att vara sträng på sitt eget
kärleksfulla sätt.

Hon bodde alltid qvar i sitt lilla rum och kunde icke
förmås att flytta. För några år sedan byggdes ett stort hus
vid gafveln af det hus, hon bebodde, och värden kom in till
henne. »Ert fönster blir förtäppt nu, mamsell Kylander. Nu
få vi lof att taga detta rum till en mörk handkammare.»

»Ack, låt mig behälla det. Jag tänder mitt lilla talgljus.
Jag vill helst behålla det, om ni vill vara så god.»

I två år lefde hon så. Hennes syn började att lida. Då
rördes till och med den obildade husvärden till medlidande.
Han tog, utan att hon begärt det, med stort besvär och till
men för hutets symetri, upp ett fönster på en annan vägg,
och så fick hon ljust igen.

Jag förebrådde henne en dag hennes envishet i detta
stycke.

»Förstår du icke, att ban kunde komma tillbaka och icke
våga fråga efter mig,» sade hon med en rädd hviskning. »Han
måste finna mig, der han lemnade mig.»

Hon hade verkligen en sådan der kärlek, som tror all
ting, lider all ting och hoppas all ting,» sade mamsell Pegrell
med ett visst vädjande till mig.

Jag nickade ett stumt svar.

»Men,» och den gamla mamsellens ögon lyste som
stjernor, »han blef icke heller gäckad. I förra veckan kom han.»

Jag kunde icke qväfva ett utrop.

»Jo, jo,» sade mamsell Carolina med en belåten nickning,
»ingen kommer på skam, som förtröstar på Herren. Det var
på aftonen det knackade på hennes dörr. Han behöfde icke
vara rädd att fråga efter henne, ty ban hade rigtigt tjenat ut
sina år, femton tror jag det var. Det var visst för ett rån.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:01:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1879/0065.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free