- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Tjugondeförsta årgången. 1879 /
111

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

111

hur liinge, om det var timmar eller dagar, men mannen satt,
der han sutit, och höll mig altjemt sluten i handen.

Derefter kommo menniskor och talade och arbetade.
De förde bort henne — de sade att hon var död, att hennes
far var enkling och hon hans enda barn.

Xu kom en tid, då jag var mycket ute. Min nye egare
tog mig med öfveralt. Vi voro i mörka lftga rum, der det
talades mycket och dracks ännu mer, det döfvar sorgen,
hörde jag sägas. Vi voro långt ute på landet vid en liten
rund kulle, omgifven af många andra med kors på. Det
var en aldeles vanlig kulle, tyckte jag, nyss beklädd med torf,
men han såg på den, som gömde den något, han skulle
velat gifva sitt lif för att se än en gång.

Så fortgick en tid, jag vet ej hur länge; folket sade, att
han var förfallen, han talade aldrig till någon, hans gång
var ofta osäker, och hans hand mycket kall, och hade jag
all möda att hålla mig qvar på det afmagrade fingret.

En qväll stodo vi vid strömmen, han blickade ned deri
och mumlade sakta: "hur djupt och hur mörkt är der icke,
der nere fins kanske glömska och ro. Der är vägen till
grafven, och i grafven är hon. Gud är barmhertig, sade hon.
barmhertig — nej, nej, då hade han ej lagt på mig en tyngre
börda, än jag kan bära, då hade han ej tagit ifrån mig alt.
Hon bad mig komma snart efter. Om jag skulle komma
redan nu i denna natt; men skulle jag komma till henne?
— jag vet icke, jag vill ej tänka derpå; dernere i djupet
dör tanken och min tanke måste dö."

Han gick närmare vattnet och lutade sig deröfver. Jag
kände mig hemsk till sinnes. Hvad ämnade ban göra med
sig och med. mig? Tänkte han taga mig med sig dit ner?
Jag gled sakta af hans hand och föll klingande i
stenläggningen. Han ryckte till. såg mig glänsa i lyktskenet och
tog upp mig. Jag glänste så mycket jag kunde i hans hand,
han måste veta, att det fans värde i mig, och att han ännu
hade något att lefva ’för. Jag tror han förstod det. Han
såg på mig länge, tills den förtviflade mörka blicken blef
mild, det arbetade i hans ansigte, och en klar perla föll
utför hans kind och ned på mig. Den glänste så varm och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:01:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1879/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free