Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
längta efter något nytt nu då vårens ljusa dagar kommit och
om ryktet talar sanning äro äfven ett par större dramatiska
nyheter att förvänta, före säsongens slut. Vi hoppas att med
dessa få göra bekantskap och skola om denna befinnes
angenäm icke underlåta att i vår tur presentera dem för
Tidskriftens läsare.
Teatervän.
18. Den torra grenen.
Nu fläktar vårluft i skogens grenar,
Nu smälter isen på fält och renar,
Nu vaknar lifvet, nu svälla knoppar
På hvarje buske, nyss kal och arm.
En gren, en enda, är torr förblifven
Och kal och öde och öfvergifven,
Fast vårregn stänkt den med ljumma droppar
Fast solen kysst den så sommarvarm.
Kan lif och friskhet den så sig vägra?
Kan vinterköld öfver våren segra?
Skall grenen vissna försmådd i gruset,
Från vårens härlighet evigt dömd?
Nej, finns af lif blott en enda gnista,
Då måste slutligen skalet brista
Och solen locka den kraft i ljuset
Som i dess innersta djup låg gömd.
Du arma, vissnade menskohjerta,
Som frusit bort under köld och smärta
Och glömt att älska och tro och hoppas
Och trotsar kärlekens ljusa makt:
Har du af lif blott en enda gnista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
