Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Plopp!» sade det — gummans hufvud vickade framåt, nej
men se, det faller, det rullar rakt utför hennes måge och slår bus
bas ned i backen! »Plopp!» låter det om igen — åh, det var en
snöboll, se der kommer ännu en susande, det är Gösta,
skogvaktarens pojke, som bombarderar gumman med snöbollar! »Gösta,
Gösta! Hvad gör du!» skrek Nils, »låt bli vår snögumma, du slår
sönder henne!»
Gösta kom med stark fart rusande fram till dem, han hade
sina skridskor i ena handen, i deri andra hade ban ännu en
snöboll och just som han var framme vid gumman skulle han ined
all kraft kasta på henne — men som ban lyfte armen, slant han
och miste jemnvigten, det gick alldeles öfver ända med honom och
efter ett par svängningar föll han baklänges öfver gumman, som
rasade vid stöten och bäddade in honom i sin mjuka snö. Nästa
sekund var han dock på benen igen — men den stackars gumman,
hon låg der hon låg, hon hade remnat i många delar!
Gertrud höll på att få tårar i ögonen och Nils såg ond ut,
men Gösta skrattade och förklarade, att han skulle en annan gång
bygga en dubbelt så dugtig snögumma åt dem; nu hade han dock
icke tid, han skulle ner på sjön och gå på skridskor, isen låg bar
på långa sträckor, de kunde gerna följa med dit ner. Ja, det skulle
nog bli roligt, det medgåfvo de; och sedan Nils sprungit efter sina
skridskor, gåfvo de sig ned på sjön, gossarne spände skridskorna
på sig, Gertrud satte sig på sin kälke och så drogo de henne öfver
isen, så att det riktigt hven kring öronen på dem.
Sjön var smal och lång, på andra sidan om den gick en skog
af granar och tallar ända ned till stranden, men på ett ställe
afbröts den af en dugtig bergknall, den kallades Utnäs; öfverst på
den låg en liten stuga, det var Jan Larssons, torparens. Nils
mindes hans lille gosse, som varit framme vid gården med sin mamma
ett par gånger under sommaren; »jag kan just undra, hur det är
med lille Erik!» sade ban, »ska’ vi gå upp till honom och helsa på?"
Inom några minuter voro barnen i färd med att streta upp
för den hala lilla gångstigen, soin ledde till stugan, de togo sig
lyckligt fram och stodo snart vid dörren. Gösta bultade på och
mor Lisa öppnade.
Hon såg bedröfvad ut och barnen förstodo orsaken, då de
sågo lilla Erik ligga blek och dålig, i den stora sängen viel spiseln.
«Ar han sjuk:» sporde Nils. »Ja, lian har legat sådan här hela
dagen i går», svarade mor Lisa, »och ban är icke bättre i dag.
Gud vet hvad detta skall bli af — ban liar alltid varit så klen,
den lille stackarn!»
Det flammade en brasa i spiseln, bränslet var ris och qvistar
och det sprakade och knattrade som om ett helt fyrverkeri bränts
af der inne. Midt framför brasan var det ock någorlunda varmt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
